De 22 milen mellan Kimpese och Kinshasa var händelserika. Förutom Erikas magsjuka och besöket i botaniska trädgården så lyckades vi få två punkteringar inom tjugo minuter. När första punkteringen kom blev vi nästan lite glada. Klart att man ska ha minst en punktering under hela den här långa resan. Vi hade ju sett så många havererade bilar på vägen, så varför skulle vi klara oss.
Våra två chaufförer hoppade ur bilen och drog på sig sina mekaroveraller och bytte lätt och smidigt hjulet på ganska kort tid. Under tiden underhöll vi lokalbefolkningen med vår blotta närvaro.
Sen var det bara att fortsätta resan. Men när samma däck small mindre än tjugo minuter senare var vi inte lika kaxiga. Nu hade vi ju inget reservhjul. Det löste dock våra duktiga chaufförer. Givetvis hade de extraslangar med sig. Så de gav sig iväg längs vägen med hjulet rullandes emellan sig till närmsta däckverkstad. Det var en bit att gå, så det tog sin lilla tid. Och nu var vi inne i en förort till Kinshasa och vi fick order om att inte gå ur bussen av säkerhetsskäl. Så det var bara att sitta och vänta i den heta bussen tills de kom tillbaka. Nåväl, det löste sig efter omständigheterna ganska smidigt till slut. Vi var iallafall väldigt glada att detta inte hände på grusvägen mellan Kimpese och Luozi. Då hade vi kunnat bli sittande ett dygn.
En annan händelse som var lite läskigare var när vi på vägen mötte ett stort demonstrationståg. Det var ett gäng mycket uppretade gymnasieungdomar som protesterade mot något. De gick över hela vägen och skrek och slog med pinnar. När vi mötte det första gänget stannade chauffören till och gav efter uppmaning från demonstranterna en kille en flaska vatten. En stund senare mötte vi ett nytt gäng. Dessa var mycket mer aggressiva och chauffören saktade bara in så pass mycket så att han kunde passera utan att köra på någon men samtidigt markera att han inte tänkte stanna. Situationen kändes ganska obehaglig. Hade de bara varit lite mer uppretade vet man inte vad som kunnat hända.
Men det allra läskigaste var ändå när vi några kilometer senare mötte tre flakpolisbilar med flaken fullastade med kravallutrustad polis med både k-pister, tårgas och andra vapen. Usch, det såg inte ut att kunna sluta lyckligt när dessa två gäng strålade samman. Vi vet inte hur det gick, men vi ska nog vara glada att vi passerade innan poliserna kom fram till demonstranterna. Jag har inga foton från dessa tillfällen, det kändes inte riktigt som rätt läge att ta fram kameran.
Det hände också en lite lustig sak på vägen. Vi fick ju stanna ganska många gånger för att Erika behövde komma ut. Jag följde med henne ut varje gång och såg till att hon fick vara ifred medans hon gjorde vad hon behövde göra. Vid ett tillfälle gick vi över på andra sidan vägen, följde en liten grusväg en bit in i det mycket höga gräset. Vi var till synes mitt i ödemarken, ingen bebyggelse så långt ögat kunde nå. Erika satte sig ner och jag höll ögonen på vägen. Plötsligt hör jag Erika säga, Mamma det kommer någon. Och visst, ut ur det höga gräset kliver två små pojkar. Jag tror nog att det var småkillarna som blev mest chockade. där går de i godan ro och helt plötsligt sitter det en vit människa och bajsar framför dem. Kanske det var den första vita de sett på nära håll. De stod helt stilla och bara stirrade och kunde inte riktigt slita sig därifrån. Tänk vilken historia de hade att berätta när de kom hem.
Här är lite andra bilder från sträckan Kimpese-Kinshasa.
Ha det gott
Kram /Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar