Hemresa

Under natten mellan lördag och söndag sov jag gott och tog följaktligen inga huvudvärkstabletter. Detta gjorde att jag vaknade till blixtrande migrän när klockan ringde på morgonen. Snabbt stoppade jag i mig några tabletter och låg och vilade ett tag. Jag trodde nog inte att denna dag skulle bli så särskilt behaglig. Det var länge sedan jag kände dessa blixtrar i i huvudet. Desto mer förvånad blev jag när jag märkte att huvudvärken faktiskt gav med sig efter en stund, och med lite frukost i magen så mådde jag helt ok igen. Märkligt måste jag säga. När migränanfallen har gått så långt förut så har jag aldrig kunnat stoppa dem med några huvudvärkstabletter. Men jag var tacksam för att värken försvann och att jag kunde fortsätta köra.

Efter frukosten så checkade vi ut och styrde bilen mot Buffalo flygplats. En bilresa på lite drygt 6 timmar.
Vi fortsatte att passera så många fallfärdiga ställen, det var hela byar som såg helt övergivna och förstörda ut. Usch vad trist att se.

Vi kom till flygplatsen i god tid före planet mot Cleveland skulle avgå. Vi kunde i lugn och ro byta till lite tunnare kläder anpassade till Houstonhettan och sedan checka in alla fyra väskorna och Fredriks skidor. Helt otroligt, normalt när man flyger inrikes i USA så får man betala för alla bagage man har med sig. Men eftersom Pär har senatorstatus på  Lufthansa och jag har silverstatus på SAS så fick vi checka in tre väskor var helt gratis. Skidorna skulle vi egentligen betala $100 för eftersom de var längre än deras tillåtna maxlängd. Men ett Senatorkort kommer man långt på så även skidorna slank med utan betalning. Lite skevt kan jag ju tycka. Ingen silver eller guld status betyder inga väskor, guld eller silver betyder 3 fria bagage var.  Lite mer jämlikt hade de väl kunnat fixa till det tycker man ju. Men men, vi slapp ju betala och är tacksamma för det. Nu får vi se vad Fredrik kommer undan med när han ska flyga hem med återstående två resväskor.

Eftersom vi hade gott om tid så kunde vi sitta på en sportbar och käka och titta på hockey i lugn och ro. Buffalo spelade så det var ju lite extra kul att sitta på Buffalo flygplats och följa detta. Tyvärr så förlorade Buffalo till slut matchen.

Planet mot Cleveland lyfte i tid och sedan återstod bara en sista väntan där innan vi kunde flyga sista sträckan mot Houston.  På sista sträckan hade de DIrectv. Så jag kunde följa matchen Chicago mot Vancouver. Den gick till övertid så jag fick valuta för den dyra avgiften det kostade att se på tv på planet. Tyvärr så slutade ju inte matchen på det sättet jag ville, men det löste ju sig till slut i den lite väl spännande sjunde matchen.

Strax efter midnatt parkerade vi Volvon hemma i garaget och möttes av en katt som välkomnade oss hem.

Sköt att vara hemma igen förstås, men vi är väldigt nöjda med vår lilla minisemester.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Lake Placid

På lördagsmorgonen i Montreal vaknade jag till ett mycket tråkigt meddelande. Marcel 5 månader hade gått bort under natten. Ingen rolig nyhet att vakna till. Tankarna gick förstås till Peter och Joy. Tungt, tungt.

Idag, valborgsmässoafton, en vecka senare, så säger vi grattis till min pappa Conny som fyller år. Men jag tror nog inte att hans födelsedag betyder något för honom just nu. Det han allra helst önskar sig kan han ju inte få. Lilla Marcel är förstås mycket saknad av sin styvfarfar. Men jag sänder ändå många grattiskramar till dig idag pappa, vi tänker på er alla därhemma.

Åter till Montreal.
Jag låg kvar och drog mig i sängen en stund och plötsligt börjar jag känna mig lite konstig. Jag förlorade känseln i händer och armarna och jag blev yr och illamående. Detta påminde väldigt mycket om början på en riktigt kraftig migränattack jag hade för ca 15 år sedan. Den attacken slutade med att jag blev inlagd på sjukhus över en natt. Tack och lov så har mina migränattacker minskat påtagligt under de senaste åren. Och när jag har känningar så kan jag oftast hindra attacken att bryta ut genom att ta några alvedon. Men denna kändes alltså betydligt kraftigare. Jag tog några tabletter och  låg och vilade ett tag. Efter ett tag kändes det faktiskt bättre och jag vågade mig upp för att äta lite frukost. Fredrik mötte upp oss och vi åt frukost tillsammans innan det var dags att checka ut från hotellet, säga hej då till Fredrik och fortsätta vår bilresa. Inte roligt att säga hej då förstå, men om allt går som det ska så ses vi ju redan den 6:e maj igen då han flyttar tillbaka hem igen.

Efter frukosten så kände jag mig ganska ok igen så jag kunde fortsätta som chaufför. Eftersom jag absolut inte kan läsa i en bil utan att må riktigt illa så blir det Pärs uppgift att vara kartläsare, så det var ju tur att jag kunde fortsätta att ratta bilen, det hade varit lite jobbigt om Pär varit tvungen att sköta båda uppgifterna samtidigt.

Det var lugnt på vägarna så ganska snart kom vi fram till gränsen till USA. Lite spännande att se hur immigrationsprocessen går till när man kommer med bil. Allt såg ut att gå väldigt smidigt. Men när tullmannen upptäckte att Pärs I-94 kort inte låg i passet blev han inte så rolig att tas med. Kortet han eftersökte är en liten vit papperslapp man får stämplad när man åker in i USA och den lilla lappen betyder sedan allt för ens vistelse här. Hade vi inte haft den så skulle vi t.e.x inte kunnat ta körkort här. Normalt lämnar man ifrån sig denna lilla lapp när man lämnar landet och sedan fyller man i en ny och får den stämplad när man kommer tillbaka in i landet igen. Men åker man bara till Kanada några få dagar så ska man inte lämna den och man behöver inte fylla i någon ny. Men nu var ju problemet att Pärs lilla lapp inte låg på sin plats i passet. Ojoj vad sur han i luckan blev, han tilltalade inte Pär utan pratade med mig om Pär  som om han inte fanns. En riktigt otrevlig ton hade han. Efter ett tag började han ringa efter någon som skulle eskortera oss bort till något kontor för vidare utredning. Men just när han börjat prata i telefon så hittade Pär sin lilla lapp. Då kunde vår eskort återkallas och vi kunde fortsätta vår resa.  Pust.

Ganska snart så vek vi av den stora vägen och begav oss upp i bergen. Fina vägar med vacker vy, men oj vad många riktigt risiga ställen det finns. Det är så synd att de låter ställena förfalla på det viset när det skulle kunnat vara så fint överallt.

Efter ca två och en halv timmes körning från Montreal så rullade vi in i Lake Placid. Här arrangerades OS 1980. Över 30 år sedan men byn lever ännu på detta. Men jag måste säga att jag har lite svårt att förstå hur detta lilla samhälle kunde arrangera ett sådant arrangemang som OS. När de te.x hade OS i Turin och Vancouver så hade de ju sporter som te.x hockey nere i stan och uppe i bergen var bara de sporter som krävde snö. Men i Lake Placid så hade de alla sporter i denna lilla byn. Hur tog de hand om alla människor och all trafik?

Vi checkade in på vårt hotell, ett fint ställe precis vid sjön. April månad är en väldigt lugn månad i Lake Placid. Det är precis emellan säsongerna och många ställen var stängda. Men det gjorde inte oss något. Vi skulle bara stanna en natt och var nöjda med att bara se något annat än motorvägar.

Ett glas vin och lite mat passade bra efter bilresan.

I denna byggnad skedde miraklet på is 1980. USA slog sovjetunionen i hockey.

Otroligt att OS-finalen i hockey spelades i denna lilla hall.

Och här på skridskoovalen var det Eric Heiden tog alla sina guldmedaljer.

Bowlinghall hade de också i Lake Placid.

Efter att ha gått en bit längs vägen i byn så bestämde vi oss för att åka bort till hoppbacken och kolla in de stora backarna.

Normalt kunde man tydligen åka linbana upp till toppen. Men när vi kom det var det inte tillstymmelse till liv. De hade nog varit stängt i flera veckor kan jag tänka mig. Vi bestämde oss då för att gå upp istället.

När vi gått en bit så kom vi till Freestylebacken.

Träningsbassäng för freestyleåkarna.

Inte så långt kvar nu.

Den här sittliften hade man kunnat ta upp till toppen om man kommit hit under en annan månad.

Fördelen med att vara här mellan säsongerna är att vi var helt ensamma där uppe.

Usch, backhoppare kommer jag aldrig att bli.

Någon hade ställt en stege precis vid uthoppet på stora backen. Klart man måste upp och få lite känsla för hur det är där uppe.

Huga, det blåste kraftiga vindar och man kände sig inte alls så kaxig. Nöjde mig med att stå kvar på stegen. Aldrig att någon hade fått mig upp i den backen.

Pär höll sig kvar på marken och njöt av utsikten därifrån istället.

Här flyger de, med hög fart och skidor under fötterna. Usch och fy.

Det mesta Pär lämnade marknivå var när han steg upp på bronsplatsen.

 

Det är rejäla doningar som håller uppe backen.

 

Men kan inte påstå att jag blev så imponerad av deras elledningar.

 

 

 

 

 

 

 

När vi kände oss nöjda med besöket uppe vid hopptornen återstod utmaningen att ta sig nerför de isiga backarna. Det gick, men det var inte helt lätt.

På vägen tillbaka till hotellet körde vi förbi Swedish Hill. Det var stängt.

Utanför den svenska affären stod denna jättegungstol.

En annan sorts stol såg vi när vi stannade till på ytterligare ett ställe på vägen tillbaka, En kul ide med skidor som stol tycker jag.

Ett litet minivattenfall i Lake Placid.

När vi kommit tillbaka till hotellet blev det en varsin drink i baren.

Och lite jobb på rummet.

Medan Pär jobbade så passade jag på att titta på vår utsikt från vårt rum.
Isen låg fortfarande kvar på sjön.

Sen blev det lite mat, dryck och NHL-slutspel i restaurangen. Min yrsel och huvudvärk gjorde sig påmind då och då under dagen, men några piller med jämna mellanrum gjorde att jag klarade mig relativt bra under hela dagen.

Trötta och nöjda med dagen gick vi och la oss och somnade sött i våra goa sängar.

Fortsättning följer....

Ha det gott och ta hand om varandra,

Kram / Marie

Prov

provar att lägga upp ett inlägg utan bilder för att se om det är bilderna som gör att jag inte kan publicera längre.

Montreal

Vi steg upp tidigt och såg fram emot frukostbuffén de gjorde reklam för runt om i hotellet. Men vi blev besvikna när vi kom till restaurangen och det visade sig att buffen inte startade förrän klockan 8. det blev till att beställa från menyn istället. Men vi blev mätta iallafall och var redo för några timmar på vägen. Pär fortsatte som kartläsare och jag rattade Kian längs med Ontariosjön. Måste säga att jag hade obegriplig tur längs hela vägen vad det gäller hastighetskontroller. 100 km/h visade sig vara väldigt svårt att hålla och detta var nog poliserna mycket medvetna om. De stod och tryckte med sina radarkontroller under var och varannan bro kändes det som. Men som sagt, ibland har man tur och vi klarade oss igenom alla kontrollerna.

Med mig vid ratten så blir det inte så många foton tagna, så tyvärr, inga bilder från bilresan.

Strax efter lunchtid rullade vi in i Montreal. Fredrik mötte upp oss vid hotellgaraget och vi lastade in två fullpackade resväskor och ett par skidor i bilen. En tredje väska kom han med senare under dagen. I utbyte fick han två resväskor av oss som han ska packa de sista i.

Trots att det var långfredag så var det full fart i Montreal. Fredrik guidade oss i Gamla Montreal där vi också tog oss en lunch. Promenaden fortsatte upp till centrum där vi till slut lyckades hitta ett kaffeställe som hade några stolar lediga. Vi försökte hitta några platser ute i solen. Men Montrealborna var nog väldigt solsugna efter den långa kalla vintern. Så det var bara att glömma.

Jag var inte särskilt flitig fotograf under denna dag, men här är två av de få foton jag tog.

Mina två killar på promenad i Montreal.

Denna syn ser man på många ställen i Montreal. Nya modena byggnader som är byggda alldeles intill en gammal kyrka.

Efter många timmars promenerande så tog vi en kort paus på hotellet innan det var dags för middag.

Vi  bestämde oss för att vi ville gå och äta på ett Steak house på kvällen. Jag kollade på nätet vad Montreal hade att erbjuda och blev väldigt glad när det visade sig att det finns ett L’Entrecote i stan. Det finns ett i Geneve och deras mat var verkligen något speciellt. Det enda som finns på menyn är entrecote och det enda man måste bestämma sig för är vad man vill drick och hur man vill ha sitt kött grillat. det började bra, möbleringen påminde väldigt mycket om restaurangen i Geneve. Man sitter tätt intill de övriga gästerna och oftast får man vänta på ett ledigt bord. Men sen tycker jag att likheterna slutade. Visst, det påminde om maten i Geneve, men det var inte detsamma. Pär och Fredrik tyckte det var gott men jag blev ganska besviken och fick en väldigt längtan efter Geneverestaurangen.  Men vi blev mätta iallafall och det var ju det viktigaste.

Det blev tunnelbanan tillbaka till hotellet. Vi sa godnatt till Fredrik och bestämde träff för frukost följande dag.

Fortsättning följer.....

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Rapport från vår resa i helgen

Just nu sitter jag på TAP VPI, och väntar på att Volvon ska få lite service.

Så nu ska jag nog ha lite tid att blogga om vår resa som vi gjorde i helgen.

Men först detta: Vilken hockeykväll det var i går. Vancouver spelade sjunde och avgörande matchen mot Chicago. De vann de tre första matcherna och behövde bara vinna en av de återstående fyra för att gå vidare. Men vad gjorde de? De förlorade tre raka och stod nu alltså inför en sjunde och direkt avgörande match. Och vilken match!! Burrows satte 1-0 till Vancouver tidigt i matchen och det var resultatet när de gick in i tredje perioden. Då fixade Burrows fram en straff som han själv tog hand om, och, missade.  När tre minuter av matchen återstod fick Vancouver power play. Då ger Burrows bort pucken till Chicago och de kvitterar med en man mindre på plan och matchen går till övertid.  Det första som händer i övertid är att Burrows blir utvisad och Chicago får power play. Jisses, vad nervöst. Men Vancouver klarade hålla emot. Och till slut så sitter pucken bakom Chicagos målvakt, gissa vem som satte dit den? Burrows såklart!  Vilken match! Pär gav upp och gick och la sig när Chicago kvitterade men kom ner till tv:n igen när jag skrek om mål.

Så, nu till resan.
Vi landade i Buffalo lite försenade pga. att de behövde hitta en ny flygvärdinna eftersom den som egentligen skulle jobba passerade sin tillåtna maximala arbetstid. Lite märkligt kan man ju tycka eftersom flighten var i tid och skulle avgått i tid om de inte var tvungna att hitta en ersätta henne. Hur har de tänkt när de gjorde henens arbetsschema?

Men, det blev bara en knapp timmes försening så det får vi väl vara nöjda med.
När vi hämtat upp våra väskor så var det dags att plocka fram lite varmare kläder. I Buffalo dög inte kortärmat och bara fötter.
Vi plockade upp vår hyrbil, en KIA Optima. Den var väl helt ok, men den imponerade inte på något sätt.

Med Pär som kartläsare styrde jag bilen mot Kanadensiska gränsen och Niagarafallen.  Det var lite skillnad på storlek av stad och vägar mot det vi är vana vid här i Houston. Allt kändes så litet och det tog inte lång tid innan vi var framme vid gränsen. Vi fick svara på ganska många olika frågor innan vi till slut blev insläppta i Kanada.
På andra sidan gränsen låg Niagarafallen. Ja, man ser dem från USA också men vill man se dem ordentligt så ska man se dem från Kanadensiska sidan.

Vi parkerade och promenerade mot fallen. Det var grått och lite ruggigt ute. Många hade vantar och mössa på sig. Inte riktigt vad vi är vana vid.

Det låg många hotell och casinos precis vid fallen.

Ett miniNagarafall, Den blå byggnaden är ett stort casino som ligger på den Amerikanska sidan.

Som sagt, det var molnigt, ruggigt och vid fallen vad det förstås väldigt fuktigt av allt vatten som yrde omkring. Det var inte lätt att se resultatet av sina foton igenom dimman.

Det är verkligen en imponerande mängd vatten som rusar fram här.

Det är ganska högt. Långt där nere ser man några små figurer. Det är några arbetare som gör något reparationsjobb.

Vi strosade lite fram och tillbaka och jag önskade att solen skulle titta fram en stund.
Och, det gjorde den faktiskt. Vilken skillnad på upplevelse det blev med lite sol på fallen.

,

En fin regnbåge fick vi som bonus.

När vi kände oss tillräckligt frusna så gick vi in och köpte oss varsin varm choklad och traskade mot bilen.
Niagarafallen imponerade förstås, men det övriga runt omkring imponerade inte alls. Undrar hur det ser ut här under högsäsong.? Överallt inne i centret låg skräp, alla papperskorgar var överfulla och toaletterna var inget att skryta med. Hoppas att det berodde på att de för tillfället inte har så många anställda, annars så kan det inte vara särskilt trevligt här under sommaren.

Nöjda med vår upplevelse vid fallen körde vi vidare på vår resa mot Montreal. Vi körde igenom Toronto på vägen.

Vid niotiden checkade vi in på vårt boende för natten. Ett Best Western hotell i Cobourg. Vi skyndade ut för att se om det fanns något öppet så att vi kunde få i oss lite mat. Vi hoppade in på första öppna ställe vi hittade vilket var Pizza Hut. De skulle stänga om 30 minuter och personalen längtande nog väldigt mycket till att få gå hem. Men vi fick lite mat iallafall. Dricka var lite svårare. vi ville ha öl, men all öl vi försökte beställa var slut. Efter att de kollat igenom sitt lager ordentligt kom de fram till att den enda kvarvarande ölen var två flaskor Budlight. Det underlättade ju beslutsprocessen ganska ordentligt. Vi slog till på dessa två flaskor. Vilken  tur att vi inte var tre :)

När maten var uppäten så skyndade vi tillbaka till hotellet och la oss och somnade på två röda.

Fortsättning följer...

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram / Marie