Om det här ska bli någon dagbok som ska hjälpa mig att komma ihåg mina år i Texas så krävs det ju att jag gör ett inlägg som beskriver min nya erfarenhet. Final Four.
Jag hade aldrig hört talas om Final Four förrän för en dryg månad sen. Då började “March Madness”
Här kan man läsa om March Madness och här kan man få alla fakta om finalen i Houston och fullständig rapport om hur många tv sändningar och vilka reportrar som var inblandade i varje sändning under hela slutspelet. Helt galet!
Det sattes nytt publikrekord under finalhelgen i Houston. 145,747 åskådare såg semifinalerna och finalen. Under finalen var det lite drygt 70 000 åskådare, vilket jag tyckte var väldigt mycket. Tydligen hade det varit ännu fler under semifinalerna,
Min finaldag började med att jag åkte hemifrån vid halv elva för att vara vid biljetttältet när de öppnade kl. 11. Några minuter efter elva körde jag in på parkeringen och klev in i det stora tältet de satt upp.
Allt var mycket bra organiserat och ett par minuter senare klev jag ut ur tältet med biljetten i hand.
Det var ingen större ide att åka hem igen eftersom min photoshopkurs började 12.30, så jag åkte till IKEA och käkade lunch och tog en kaffe. Sen var det lagom att åka till kursen.
Kursen slutade 15.30 och jag körde direkt mot Reliant. Lite väl tidigt kan man tycka. Men det var ingen ide att åka hem. Hade jag gjort det så skulle jag hamnat i dels rusningstrafiken och dels i kaoset runt stadium. Min resa från Reliant och till jag stod parkerad tog kanske 20 minuter. Hade jag gjort samma resa 1 1/2 timme senare hade det garanterad tagit 1 1/2 timme.
Att jag var där så tidigt innebar också att jag fick en parkering alldeles nära ingången. Det kändes nästan som om jag parkerad inne på stadium :)
Den organiserade “Tailgatingen” började kl. 4. så när jag parkerat och sedan suttit i bilen och klarat av en del telefonsamtal och chattsamtal så kändes det lagom att ge sig in i Reliant Park.
Därinne fanns något för alla. Eller vad sägs om:
Lite tjurridning..
Baskettävling på tid.
Lite musikunderhållning
Poängtävling i basket
Lagtävling
Och en och annan basket relaterad tävling till.
Och förstås uppvisning av de båda lagens Cheerleaders
Man kunde också få känna på en månsten. Men jag har ju redan fått kolla på sand från Månen när jag var på VIP-tur på NASA så jag avstod.
Givetvis så fanns det mat och dryck i mängder att köpa. En stor fördel med att vara tidigt ute är att man slipper de värsta köerna.
Inte heller till toaletterna hade det hunnit bli någon kö.
Mitt val av mat blev tillslut grillade revben med bruna bönor och potatissallad. Riktigt gott var det. Sällskap runt mitt lilla ståbord fick jag också av några herrar från Connecticut som hade lite svårt att förstå varför man åkte till en Final Four final och inte hade ett favoritlag. Hmm, jag hade lite svårt att förstå att de tillbringar en hel helg i Houston med kostnader för både hotell och flyg för att kolla på en final i Collegebasket. Men det sa jag inte till dem. Jag var ju där mest för att studera eventet i stort, inte så mycket för själva basketmatchen.
Det fylldes snabbt på med folk och snart var det riktigt trångt och långa köer till mat och dryck. Tur att jag var mätt och glad redan.
Den här lilla gubben gjorde reklam för jordnötter. Och herren i bilden bredvid säljer minradioapparater som man kan använda inne på stadium för att höra matchen refereras direkt i radion.
Om man kände att man behövde vila lite innan den stora drabbningen drog igång så var det bara att lägga sig på gräset.
Innan man kom in till själva arenan så behövde man gå igenom en biljettkontroll till. Då möttes man av den här banderollen. Lät nästan lite dramatiskt tycker jag. Det ingav inte riktigt en känsla av glädje och spänning som jag tycker man ska uppleva inför en stor sporthändelse.
Upp för alla dessa etager behövde de som hade biljett till Sektion 600 ta sig. Jag hade biljett till sektion 115 så jag behövde inte gå så långt.
Fast jag alltså satt mycket närmare planen än de flesta andra i arenan så kändes det som man var väldigt långt bort från planen. Undrar hur de som var högst uppe på sektion 600 upplevde det? Men jag ska inte klaga det gick utmärkt att se spelet från det stället jag satt.
Kvällen till ära var det finbesök i hallen. Ser ni på den suddiga bilden vem damen i vitt hår och herren i brun kavaj som sitter bredvid är?
Givetvis kan man inte gå på något sportevenemang här i USA utan att flaggan ska fram, nationalsången ska sjungas och ett antal soldater ska visas upp. Man kan ju tycka vad man vill om det. Men det är ganska mäktigt när 70 000 personer sjunger nationalsången tillsammans. Flaggan var så stor så att det behövdes 32 soldater för att bära in och ut den.
Jag visste ju inte vem jag hejade på i denna stora match, men efter ett tag så kände jag att jag hejade på Bulldoggarna. Kanske det berodde på att de hade den sötaste maskoten med sig.
Alla spelarna i förstauppställningen i Butler klappade hunden när de blev presenterade inför matchstart. Undrar vad hunden tyckte om detta spektakel.
När hunden väl var klappad ordentligt så var det dags att köra igång matchen mellan Butler och Connecticut. Butler vann halt klart om man bara såg till publikstödet. Jag lärde mig en del nya saker under kvällen. Bl. a att fansen ger moralist stöd genom att symboliskt kasta bollen i korgen under varje straffkast laget hade. Det såg ganska festligt ut när de helt synkroniserade gjorde en straffkaströrelse precis innan bollen kastades.
Eftersom detta givetvis var ett tv-övervakat event så innebar det många pauser. Då bjöds vi naturligtvis på uppvisning av de båda lagens Cheerleaders medans tv-tittarna fick se reklam.
Jag brukar aldrig köpa någon souvenir eller eventtröja när jag är iväg på något. Men den här gången slog jag faktiskt till och köpte en t-shirt innan matchen drog igång. Jag hade tänkt att fundera på saken tills det var halvtidsvila. Men det var ju tur att jag inte gjorde det. Så här såg det ut i alla shoparna vid halvtid.
Undrar vad den där ensamma stackars kepsen har gjort för ont eftersom den hänger kvar. Man kan ju också undra varför de fortfarande har öppet när de inget har att sälja. Men de var väl så att de väntade att stänga tills även den sista kepsen var såld.
Jag gick ju ensam på detta event. Men jag hade trevligt sällskap bredvid mig av dessa herrar från Kansas. De hade bilat till Houston för att se matchen.
Matchen då? Jo, efter att ha ha varit en mycket jämn match i första halvlek så sprang Connecticut ifrån i andra halvlek och tog ganska lätt hem segern till slut. Och som det sig bör på ett sportevent av rang i USA så måste det hela avslutas med dunder och brak, fyrverkerier och konfetti.
Det var såklart ett gäng glada spelare och ledare nere på planen efter att slutsignalen gått. Men jag måste säga att det kändes lite konstigt att tvåorna i denna stora basketturnering blev helt ignorerade efter att matchen var slut. De bara försvann, allt fokus låg på det vinnande laget och då framför allt på deras coach och övriga ledare. Långa intervjuer hölls med herrar i kostym medan endast en spelare fick säga ett fåtal meningar. Det är inte alls så att jag nedvärderar ledarnas betydelse, de är förstås superviktiga, men är det ändå inte spelarnas stund detta?
En annan sak jag fick lära mig under kvällen var att alla spelare i det segrande laget tog med sig en liten bit av basketkorgen hem. Jag såg att spelarna en efter en klättrade upp på en stege och gjorde något vid korgen. Jag trodde att de skrev sin autograf på plexiglaset. Men sen såg jag på storbilden att de klippte till sig en varsin bit av korgen. Lite festligt tycker jag. Detta kanske är helt självklart för alla basketfans, men jag är ju inget basketfan, så för mig var det något nytt.
Jaha, efter en trevlig och händelserik eftermiddag och kväll så var det bara att ge sig ut i natten, leta upp sin bil och försöka ta sig därifrån tillsammans med drygt 70 000 andra. Jag tog det ganska lugnt och stannade kvar inne i hallen tittade på prisutdelningen och gick sen sakta utåt. Majoriteten av besökarna hade redan börjat gå därifrån strax innan slutsignalen gått för att komma undan den värsta trafikstockningen.
Men, som sagt jag tog det lugnt, hann t.om fotografera en jordnötsbil på vägen ut.
Vi funderar ju en del på vad vi ska köpa för bil när vi flyttar till Tyskland. Detta är kanske svaret.
Festen är över för denna gång. Men redan 2016 så ska Houston arrangera Final Four igen. Och tydligen så har Houston fått mycket bra kritik för sitt arrangemang i år så det blir nog bra 2016 också. Och City of Houston är nog inte så ledsna heller. Jag läste någonstans att detta event drog in $100 Million till Houston under denna helg.
Trött men väldigt glad över att jag tog beslutet att sticka iväg på detta event kom jag hem vid midnatt.
Som ni förstår så var det inga som helst bekymmer med min biljett. Jag blev insläppt utan problem och alla runt om mig hade också köpt sina biljetter genom Stubhub.com. Det var väl ett stort gäng från ett av förlorarna i semifinalerna som sålde sina biljetter. Jag brukar aldrig skriva några utlåtande på några siter. Men om jag skulle göra det så skulle de få ett bra betyg av mig. Utmärkt organiserad upphämtningsplats, trevlig personal och ett extra mail som utförligt förklarade hur man skulle ta sig till upphämtningsplatsen för att undvika att hamna mitt i trafikkaoset.
Vill ni se en liten skymt av mig i publikhavet så kan ni klicka på länken nedan. När bilden kommer upp, stäng den lilla extrarutan som kommer upp och klicka sen bara på förstoringsglaset så zoomar det automatiskt in på mig och mina tre Kansaskompisar.
Oj oj, jag hoppas att ni stackare som läser den här bloggen har någorlunda bra uppkoppling för det blev ju väldigt långt det här och väldigt många bilder.
Kram på er alla, nu ska jag slänga mig i sängen och skynda mig att sova så att jag orkar spela golf med Astrid och några av hennes vänner imorgon.
/Marie
jätteroligt att läsa, kul att du "passar på" att se och uppleva...så det är klart med Tyskland?
SvaraRaderakram från A i Beijing