Lake Placid

På lördagsmorgonen i Montreal vaknade jag till ett mycket tråkigt meddelande. Marcel 5 månader hade gått bort under natten. Ingen rolig nyhet att vakna till. Tankarna gick förstås till Peter och Joy. Tungt, tungt.

Idag, valborgsmässoafton, en vecka senare, så säger vi grattis till min pappa Conny som fyller år. Men jag tror nog inte att hans födelsedag betyder något för honom just nu. Det han allra helst önskar sig kan han ju inte få. Lilla Marcel är förstås mycket saknad av sin styvfarfar. Men jag sänder ändå många grattiskramar till dig idag pappa, vi tänker på er alla därhemma.

Åter till Montreal.
Jag låg kvar och drog mig i sängen en stund och plötsligt börjar jag känna mig lite konstig. Jag förlorade känseln i händer och armarna och jag blev yr och illamående. Detta påminde väldigt mycket om början på en riktigt kraftig migränattack jag hade för ca 15 år sedan. Den attacken slutade med att jag blev inlagd på sjukhus över en natt. Tack och lov så har mina migränattacker minskat påtagligt under de senaste åren. Och när jag har känningar så kan jag oftast hindra attacken att bryta ut genom att ta några alvedon. Men denna kändes alltså betydligt kraftigare. Jag tog några tabletter och  låg och vilade ett tag. Efter ett tag kändes det faktiskt bättre och jag vågade mig upp för att äta lite frukost. Fredrik mötte upp oss och vi åt frukost tillsammans innan det var dags att checka ut från hotellet, säga hej då till Fredrik och fortsätta vår bilresa. Inte roligt att säga hej då förstå, men om allt går som det ska så ses vi ju redan den 6:e maj igen då han flyttar tillbaka hem igen.

Efter frukosten så kände jag mig ganska ok igen så jag kunde fortsätta som chaufför. Eftersom jag absolut inte kan läsa i en bil utan att må riktigt illa så blir det Pärs uppgift att vara kartläsare, så det var ju tur att jag kunde fortsätta att ratta bilen, det hade varit lite jobbigt om Pär varit tvungen att sköta båda uppgifterna samtidigt.

Det var lugnt på vägarna så ganska snart kom vi fram till gränsen till USA. Lite spännande att se hur immigrationsprocessen går till när man kommer med bil. Allt såg ut att gå väldigt smidigt. Men när tullmannen upptäckte att Pärs I-94 kort inte låg i passet blev han inte så rolig att tas med. Kortet han eftersökte är en liten vit papperslapp man får stämplad när man åker in i USA och den lilla lappen betyder sedan allt för ens vistelse här. Hade vi inte haft den så skulle vi t.e.x inte kunnat ta körkort här. Normalt lämnar man ifrån sig denna lilla lapp när man lämnar landet och sedan fyller man i en ny och får den stämplad när man kommer tillbaka in i landet igen. Men åker man bara till Kanada några få dagar så ska man inte lämna den och man behöver inte fylla i någon ny. Men nu var ju problemet att Pärs lilla lapp inte låg på sin plats i passet. Ojoj vad sur han i luckan blev, han tilltalade inte Pär utan pratade med mig om Pär  som om han inte fanns. En riktigt otrevlig ton hade han. Efter ett tag började han ringa efter någon som skulle eskortera oss bort till något kontor för vidare utredning. Men just när han börjat prata i telefon så hittade Pär sin lilla lapp. Då kunde vår eskort återkallas och vi kunde fortsätta vår resa.  Pust.

Ganska snart så vek vi av den stora vägen och begav oss upp i bergen. Fina vägar med vacker vy, men oj vad många riktigt risiga ställen det finns. Det är så synd att de låter ställena förfalla på det viset när det skulle kunnat vara så fint överallt.

Efter ca två och en halv timmes körning från Montreal så rullade vi in i Lake Placid. Här arrangerades OS 1980. Över 30 år sedan men byn lever ännu på detta. Men jag måste säga att jag har lite svårt att förstå hur detta lilla samhälle kunde arrangera ett sådant arrangemang som OS. När de te.x hade OS i Turin och Vancouver så hade de ju sporter som te.x hockey nere i stan och uppe i bergen var bara de sporter som krävde snö. Men i Lake Placid så hade de alla sporter i denna lilla byn. Hur tog de hand om alla människor och all trafik?

Vi checkade in på vårt hotell, ett fint ställe precis vid sjön. April månad är en väldigt lugn månad i Lake Placid. Det är precis emellan säsongerna och många ställen var stängda. Men det gjorde inte oss något. Vi skulle bara stanna en natt och var nöjda med att bara se något annat än motorvägar.

Ett glas vin och lite mat passade bra efter bilresan.

I denna byggnad skedde miraklet på is 1980. USA slog sovjetunionen i hockey.

Otroligt att OS-finalen i hockey spelades i denna lilla hall.

Och här på skridskoovalen var det Eric Heiden tog alla sina guldmedaljer.

Bowlinghall hade de också i Lake Placid.

Efter att ha gått en bit längs vägen i byn så bestämde vi oss för att åka bort till hoppbacken och kolla in de stora backarna.

Normalt kunde man tydligen åka linbana upp till toppen. Men när vi kom det var det inte tillstymmelse till liv. De hade nog varit stängt i flera veckor kan jag tänka mig. Vi bestämde oss då för att gå upp istället.

När vi gått en bit så kom vi till Freestylebacken.

Träningsbassäng för freestyleåkarna.

Inte så långt kvar nu.

Den här sittliften hade man kunnat ta upp till toppen om man kommit hit under en annan månad.

Fördelen med att vara här mellan säsongerna är att vi var helt ensamma där uppe.

Usch, backhoppare kommer jag aldrig att bli.

Någon hade ställt en stege precis vid uthoppet på stora backen. Klart man måste upp och få lite känsla för hur det är där uppe.

Huga, det blåste kraftiga vindar och man kände sig inte alls så kaxig. Nöjde mig med att stå kvar på stegen. Aldrig att någon hade fått mig upp i den backen.

Pär höll sig kvar på marken och njöt av utsikten därifrån istället.

Här flyger de, med hög fart och skidor under fötterna. Usch och fy.

Det mesta Pär lämnade marknivå var när han steg upp på bronsplatsen.

 

Det är rejäla doningar som håller uppe backen.

 

Men kan inte påstå att jag blev så imponerad av deras elledningar.

 

 

 

 

 

 

 

När vi kände oss nöjda med besöket uppe vid hopptornen återstod utmaningen att ta sig nerför de isiga backarna. Det gick, men det var inte helt lätt.

På vägen tillbaka till hotellet körde vi förbi Swedish Hill. Det var stängt.

Utanför den svenska affären stod denna jättegungstol.

En annan sorts stol såg vi när vi stannade till på ytterligare ett ställe på vägen tillbaka, En kul ide med skidor som stol tycker jag.

Ett litet minivattenfall i Lake Placid.

När vi kommit tillbaka till hotellet blev det en varsin drink i baren.

Och lite jobb på rummet.

Medan Pär jobbade så passade jag på att titta på vår utsikt från vårt rum.
Isen låg fortfarande kvar på sjön.

Sen blev det lite mat, dryck och NHL-slutspel i restaurangen. Min yrsel och huvudvärk gjorde sig påmind då och då under dagen, men några piller med jämna mellanrum gjorde att jag klarade mig relativt bra under hela dagen.

Trötta och nöjda med dagen gick vi och la oss och somnade sött i våra goa sängar.

Fortsättning följer....

Ha det gott och ta hand om varandra,

Kram / Marie