Måndag morgon i Peking

Vaknar till en strålande dag, blå himmel, bergen skymtar långt borta. Fint men kallt, –9 grader C.

Anna kom hem kl. 2.30 i natt och i morse åkte hon iväg till jobbet. Stackare, hon är nog trött när kvällen kommer.

Min dag igår flöt på bra. Det var bara ett litet missöde. När tåget jag åkte närmade sig näst sista hållplatsen innan jag skulle gå av för att byta så sa de i högtalarna att nästa station är ändhållplats för tåget och alla skulle gå av. Jag tyckte att det var väldigt märkligt att man har en linje som går runt i en ring runt stan, så går den inte hela vägen runt. Måste man alltså åka hela vägen runt för att komma till nästa hållplats? Verkar ju helt tokigt. Jag får se vad som händer vid stationen tänkte jag. När vi stannade så gick några passagerare av, men långt ifrån alla, Bra tyckte jag, då måste ju tåget fortsätta när så många stannar kvar. Men jag hann knappt tänka färdigt förrän en mycket argsint kvinna kom och slängde ut oss allihop från tåget. Jag ställde mig på perrongen och funderade lite på vad jag skulle göra. Men så såg jag att alla som gått av tåget ställt sig för att köa till nästa tåg. Så då gjorde jag det med.
Och enligt informationstavlan skulle ju ett nytt tåg snart komma.

Jag gillar uttrycket: The train, för nästa tåg

Tåget kom på utsatt tid. Problemet var nu bara att det skulle rymmas passagerare från två tåg. Jag tror att alla kom med, fast det var inte mycket utrymme kvar kan jag säga.

Jag kom iallafall fram till den station jag ville och kunde utan problem byta till nästa linje och en stund senare var jag framme.

Alla dessa hus är fyllda med elektronik.

Det var kul att komma hit igen, men samtidigt kändes det lite tråkigt. Det var så många bås som gapade tomma. Tydligen har krisen även drabbat Kina.

Fast, visst fanns det mycket kvar, hur mycket som helst rättare sagt. Men efter att ha frågat runt lite på priser så inser jag att jag har haft rätt i min tro om att elektronik är lika billigt eller ännu billigare i USA.

Ganska lite folk i farten.

Man kan även få sin elektronik lagad här. Här finns alla möjliga reperationsverkstäder.

Vespor så långt ögat kan nå. Vart har alla cyklar tagit vägen.

Alltid när vi var i dessa kvarteren förut så käkade vi på MC Donalds, så jag tyckte att det var lika bra att göra det idag också. För att komma till MC Donalds så måste man gå igenom ett annat elektronikvaruhus och åka ner i källaren. I det här varuhuset var det betydligt mer folk.

Och inne på MC Donalds var det fullt som vanligt. En mellanmeny här kosta 14 kr.
Efter en stunds letande hittade jag en tom stol vid ett bord där det satt en ensam kinesisk kille. Jag frågade om jag fick slå mig ner. Det var inga problem, jag fick gärna sitta där. Killen ifråga lyfte inte blicken från sin Iphone under hela tiden jag satt där.

Mattejpningsprojekt pågår.

Efter lunchen kände jag mig redo för att påbörja hemresan. Jag bestämde mig för att ta vägen över himmelska fridens torg hem.
Jag gick av väster om torget och hamnade precis vid The National Center for Performing arts.Det är en ståtlig byggnad som byggdes klar 2008. Jag har aldrig varit där, men Pär var där och tittade på en föreställning med Stockholmsoperan. Pär känner en av de som jobbar i kostymen på Stoockholmsoperan, så hon hade fixat biljetter till Pär, hans chef och chefens fru.
Jag hade nog redan åkt till Sverige för att vara med på Erikas student tror jag.

Jag promenerade vidare mot torget. För att komma in på torget måste man gå ner i en gångtunnel och skicka alla väskor genom en röntgenkontroll innan man kliver upp på torget. Det behövdes inte när jag var där förra gången. Likadant är det i tunnelbanan.

Det var ett vintrigt torg som tog emot mig. Men först en obligatorisk bild på ingången till Den förbjudna staden. Jag hoppade över det besöket idag. Har varit där flera gånger och kände inte för att gå där inne och frysa.

En av de första personerna jag stöter på när jag går upp för trappan mo torget är den här försäljaren som har en svensk jacka på sig. Undrar om han tror att affärerna ska gå bättre om han har den på sig?

Snöskottning med hjälp av stora skyltar.

Efter att ha gått över torget i ganska snabb takt, det var riktigt kallt. Så bestämde jag mig för att ta mig till området söder om torget. Det är ett alldeles nybyggt område fullt med affärer. När vi kom till Beijing 2006 fanns det hutonger där. Området öppnade strax innan vi flyttade härifrån. Men det var bara ett några få affärer som var igång då. Nu verkar de ha fått fart på de flesta ställena som låg ut med gågatan iallafall.

Jag bestämde mig snabbt för att kila in på Starbucks. En varm macciato skulle sitta väldigt fint i kylan.

Det är nog första gången jag är på ett Starbucks med flera våningar.

Det var trång och ont om sittplatser därinne. Men jag lyckades tillslut hitta en ledig stol och slog mig ner och kunde avnjuta min varma dryck och samtidigt studera ett avspärrningsprojekt som personalen höll på med.

Först spärrade de av med det här tunna bandet.

Men strax därpå kom någon med lite er ordentliga saker.

Varför de spärrade av mattan är lite oklart.

Efter en stund kände jag mig reda för att ge mig ut i kylan igen. Jag fortsatte söderut och kom strax till denna superkinesiska klädaffär. Jag gick inte in.

Jag gick till gågatan tog slut. Jag svängde österut och gick lite senare upp en parallellgata till gågatan.
Jag passerade bland annat dessa två stora varuhus där de tydligen säljer tillbehör till skönhetssalonger. Jag gick inte in där heller.

På vägen norrut igen så stötte jag på denna grupp. Vet inte vad de var för några.

På denna gatan kunde man också slås av skillnaden på områden. Jag undrar hur länge dessa hutongområden får finnas kvar. Det bästa skulle givetvis vara om de rustade upp hutongerna som de gjort på vissa ställen här i Beijijng. Men här är nog risken stor att de stryker med för att ge plats åt någon ny maffig byggnad.

Strax var jag framme vid torget igen och dags att gå ner i underjorden för att hoppa på tunnelbanan tillbaka.

Ganska lugnt på perrongen idag.

Väl framme på Dongshimen bestämde jag mig för att försöka åka buss den sista biten hem istället för att promenera.

Jag gick till närmsta busshållplats där bussarna iallafall första biten gick åt rätt håll.

Efter att ha studerat en del av alla tidtabeller om fanns så beslutade jag mig för att åka buss nr. 635.

Eller ska jag vara helt ärlig så spelade tidtabellen ingen som helst roll i mitt beslut. Jag hoppade helt enkelt på första bästa buss som stannade och hoppades på att den skulle ta mig en bit åt rätt håll. Och det gjorde den. Det visade sig bli ett väldigt bra val. Ibland ska man ha tur.

När jag kom hem, nöjd med min söndag så var jag så trött. Jag satt en stund och redigerade bilder, men hela kroppen ville bara sova. Så det blev en mycket tidig kväll för mig. Givetvis fick jag sota för det under natten sen, men det gjorde inte så mycket. Vaknade ganska pigg nu på morgonen.

Frö tillfället finns det inget vatten i toalettstolen. Eftersom det finns vatten i kranarna så trodde jag att det inte kunde bero på att Anna inte fyllt på med vattenpengar. Så jag ringde ett nummer jag fått av Anna för att få hjälp med att fixa ev problem i lägenheten. Tio minuter senare kommer två glada kinesiska hantverkare hit. Kollar ner i vattentanken på toaletten och säger att vi måste betala. De förklarade att det var två olika vattenmätare. En till toastolen och en till kranarna. Tror jag iallafall. De pratade ju bara kinesiska så det är inte helt lätt att förstå allt de säger :) Försökte att hitta något vattenkort här i Annas lägenhet men lyckades inte. Så problemet kvarstår. Får se om det löser sig under dagen.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie