Leander i Houston

Leander i Houston
Den här bloggen är tänkt som en liten dagbok för oss, och ett sätt för nära och kära runt om i världen att se hur vi har det.

fredag 24 september 2010

Väntan

Just  nu sitter jag och väntar på min favoritkille, “Orkin Man” . Det var ju inte så länge sedan de var här. Men förra gången var en extragång eftersom de inte hade kunnat komma in i huset de senaste två gångerna när vi inte var hemma. Så just nu har vi inga problem alls med kackerlackor inomhus, men det skadar ju inte att de kommer hit och förgiftar vårt hus lite ändå.

Jag väntar också på att mitt objektiv som jag beställde igår ska komma. Här går det undan, jag beställde det i går eftermiddag och de säger att det ska levereras i eftermiddag.
Efter stor tvekan och ångest så blev det ett Canon EF 70-200mm f/4L USM.

canon

Det är så svårt att välja på alla dessa objektiv som finns. Och alltid finns det några bättre som man hellre skulle vilja ha. Men det får bli när jag blir stor flicka och tjänar egna pengar tror jag:)
Jag hade ju tänkt att beställa det på B & H såklart och så ville jag att det skulle levereras innan vi åker till Montreal på onsdag. Men se det gick inte. På B&H firar de Succos och har stängt fram till söndag. September är ingen bra månad om man har tänkt sig att handla hos dem. Det verkar som judarna har samlat alla sina högtider under en och samma månad, det har varit mer stängt än öppet denna månad.

Igår hände inte så mycket. Jag satt med i en telefonkonferens under en och en halv timme. För min del var det mest lyssning som gällde, så det var inte särskilt betungande.

Sedan åkte jag till posten. Alltid förenat med lite ångest att åka dit. Långa köer och otrevlig personal. Men den här gången behövde jag inte stå i kö och träffa någon expedit. Det var ett lätt brev jag skulle skicka till Sverige den här gången, så då gick automaten utmärkt att använda.

Pär hade med sig en kollega från Genève hem från jobbet. Så det blev lite grillat och mycket prat under kvällen. En trevlig kväll. En hel del myggbett blev det för min del också. De är luriga myggorna här. Man ser eller hör dem inte. Men betten kliar väldigt mycket.
När vi gick in efter att gästen åkt hem så påpekade jag för Pär hur otroligt myggbiten jag blivit. Han tittade lite konstigt på mig och sa att nu måste jag skoja. Det fanns ju inte en enda mygga där ute påstod han. Då visade jag mina ben och fötter. Va, otroligt, jag såg inte en enda mygga,  var svaret jag fick.
Visst är det orättvist? Finns det inget sätt att blanda ut blodet på så att man inte blir så attraktiv för de där små ilskna insekterna?

Nu ska jag se om jag hinner med lite frukost innan Orkin kommer.

Ha det gott

Kram /Marie

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar