I dag när jag körde till lunchen med SACC fick jag vara med om något lite konstigt som gjorde mig ganska upprörd.
Jag stannade för rött ljus, och när jag stått stilla en liten stund så tittade jag i backspegeln och fick då se en äldre dam i bilen bakom mig som håller på att fotografera min bil med sin Iphone. Varför i hela friden gjorde hon det? Jag tog upp min Iphone och riktade den mot henne och låtsades fotografera. Men eftersom jag hade kartfunktionen uppe och inte ville gå ifrån den så kunde jag inte ta något kort på riktigt. Men hon märkte inget ändå, hon var helt blind för omgivningen, helt koncentrerad på att fotografera en volvobakdel. Efter en stund blev det såklart grönt och jag körde iväg. Men ganska snart kom ett nytt rödljus och jag var tvungen att stanna givetvis. Samma situation uppstår, hon tar genast upp sin Iphone och riktar den mot min bil. Jag blev riktigt irriterad och höll nästan på att gå ur bilen och fråga vad i jösse namn det var frågan om. Men så klart gjorde jag inte det. Jag nöjde mig med att sitta och gestikulera mot henne med gester som skulle betyda “Vad håller du på med” Men även denna gång var det helt verkningslöst, hon hade bara ögon för vad hon såg igenom sin telefon.
Givetvis skulle jag tagit upp min pocketkamera ur väskan och fotograferat henne, men så långt tänkte jag inte. Jag tänkte bara på att jag inte kunde fotografera med min telefon. När jag en stund senare kom fram till restaurangen där SACC-eventet skulle vara fick jag sitta kvar i bilen en stund och lugna ner mig. Det var nog tur för henne att hon inte skulle till samma parkering som jag skulle.
Lunchen och Loomispresentationen var iallafall mycket trevlig. Det är intressant det där med pengatransporter. Jag kommer ihåg hur jag förfasade över kontanthanteringen i Kina. De största sedlarna som finns i Kina är 100-lappar, en Kinesisk hundralapp är värd ungefär lika mycket som en svensk hundralapp. Varje månad gick administratören på Svenska skolan iväg till banken och hämtade ut lön till alla anställda. Det blev en rejäl hög med hundralappar hon hanterade varje månad. När det sedan var löningsdax fick vi anställda gå och hämta vårt löningskuvert fylld med hundralappar. Där kunde man verkligen prata om begreppet “tjocka lönekuvert”. Det var bara att se på tjockleken hur mycket de olika personerna hade i lön.
När jag började jobba på skolan så hade jag med mig mitt bankkontonummer för att lämna till administratören. Hon bara skrattade åt mig och sa att det där behövde hon inte ha. Hon önskade förstås att det hade fungerat så, och i slutet av min period på skolan så började de faktiskt med att sätta in pengarna direkt på ett konto. Måste ha varit en lättnad att slippa hantera alla dessa pengar. Jag skulle inte känna mig så trygg om jag kom ut från banken med väskan full av så mycket kontanter iallafall. Jag tyckte det räckte fullt tillräckligt att åka hem med mitt lönekuvert.
Pär var också med på lunchen.
En liten pinsam, men också trevlig sak som hände på lunchen var att det kom dit en man som jag mycket väl kände igen. Jag visste bara inte varför. Han log mot mig och nickade igenkännande och efter att han registrerat sig så kom han emot mig med ett leende. Hjälp, tänkte jag. Vem är han? Vad ska jag säga för att det inte ska bli pinsamt? Men han behövde bara öppna munnen och säga hej, trevligt att träffas för att jag skulle höra att han var fransman, och då placerade jag honom direkt. Det var Fredriks franska rektor från Awty. En mycket trevlig man som Fredrik verkligen gillade skarpt. I de flesta andra situationer hade jag placerat honom direkt förstås. Men nu var det liksom fel plats för honom. En fransk rektor på ett event med Svensk-Amerikanska handelskammaren? Men det var egentligen inte så konstigt visade det sig, eftersom franska handelskammaren också var lite involverade i detta eventet.
Det är mysigt med den här rektorn, för han kom som ny till Awty när Fredrik började sista året, och fast han bara fick ett år tillsammans med sistaårseleverna så har han full koll på varje elev, och föräldrarna också tydligen, visade det sig idag. Trots att vi bara pratats vid en gång förut så visste han ju vem jag var. Förra gången vi pratades vid var kvällen då Bac-resultaten skulle offentliggöras. När Fredriks resultat kom var rektorn väldigt nyfiken på Fredriks resultat i Svenska. När det visade sig att han fick betyget 19, av 20 möjliga, så blev han jätteglad. Jag har ingen aning om varför han var speciellt intresserad av just det betyget, men det var ju tur att det var ett så bra resultat när det specialgranskades av rektorn:)
Efter mötet blev det en tur till IKEA igen. Det blev inget bord idag, utan bara lite blommor. Men jag har sett ut vilket bord jag ska köpa iallafall. Kanske det blir på lördag istället, efter att vi varit på konsulatet och röstat.
I morgon ska Astran servas, så det blir till att sitta där och surfa och dricka vatten med kaffesmak någon timme.
Nu är det hög tid att sova.
Godnatt
Kram /Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar