Leander i Houston

Leander i Houston
Den här bloggen är tänkt som en liten dagbok för oss, och ett sätt för nära och kära runt om i världen att se hur vi har det.

söndag 19 september 2010

Ingen ork

Jag är sjuk, täppt i näsan, hostig och lite febrig. Så det har inte blivit mycket gjort idag.

Igår kväll var jag hemma hos Ewa och Staffan och åt gott och njöt av trevligt sällskap. Hoppas nu bara inte att de blir sjuka.

Idag var det lite sämre vad det gäller maten. När jag framåt eftermiddagen började känna mig hungrig så satte jag mig i bilen och körde till närmsta MC Donalds och inhandlade en påse mat som jag tog hem och åt i tv-soffan samtidigt som jag tittade på valvakan på SVT.
Där blev jag sen sittande hela eftermiddagen och kvällen.  När sen Alliansen var färdiga i SVT-studion och skulle vidare till TV 4 så bytte jag till att titta på TV 4 på min iphone. Där kan jag nämligen, iallafall fram till den 30 september titta på flera olika tv4 kanaler i sin helhet, live.  Det är förstås en  liten skärm, men med otroligt bra bild.
När de slutade sitt valprogram satte jag mig och gjorde några sista finjusteringar på nyhetsbrevet som ska skickas ut i morgon. När det var avslutat så tänkte jag att nu måste det vara hög tid att gå och lägga sig. Jag blev ganska förvånad när jag kikade på datorklockan och såg att klockan bara var strax efter åtta på kvällen. Jag hade tydligen helt gått in i tv-programmen, och i Sverige var ju klockan långt efter midnatt när de avslutade sina valsändningar, så jag trodde att klockan var lika mycket här.
Men det spelar inte så stor roll, jag är väldigt trött, så jag kommer alldeles strax att krypa ner i sängen iallafall. Och hoppas på att jag mår bättre i morgon så att jag kan komma iväg på min kurs.

I morgon kommer Pär tillbaka från Europa. Det blir bra det. Undrar bara om han får tillbaka sin del av sängen, eller om Lillpisen har mutat in den för gott nu? Hon har ju till och med skaffat sig en huvudkudde.
lillpise

Godnatt

Kram/ Marie

1 kommentar:

  1. visst e hundraåringen bäst?
    så lättläst, rolig att jag gärna läser den igen....
    kram Anna i Beijing

    SvaraRadera