Färdigt

Idag har det hänt två stora saker. För det första så tryckte jag på sändknappen och skickade iväg min beställning av Kongoboken. 104 sidor blev det. Blir nu väldigt spännande att se hur resultatet blir. Det är ju en sak att se det på skärmen och en annan och se det i tryck. Men det är skönt att ha skickat iväg den iallafall.

Den andra stora saken var att Fredriks studentvisa kom idag. Eller rättare sagt ett papper som säger att han har rätt till att få ett studentvisum. Själv visumet får han hos passpolisen när han går in i Kanada på flygplatsen i Montreal. Det var en väldig lättnad när jag såg att brevet låg i brevlådan. Det enda beskedet vi fått förut var att det tar i medeltal 6 veckor innan man får besked. Vilket ju innebär att det kan ta både sju och åtta veckor också. Och på deras hemsida står klart och tydligt att man inte kan kontakta dem för att fråga hur det går  med sitt ärende. Alltså är det bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa.
Nu gick det alltså vägen. Så Fredrik kan åka till Montreal den 18:e augusti som planerat.
Men man kan undra vad det är för tjommar som jobbar som brevbärare. Det stod klart och tydligt på brevet att det var ett rekommenderat brev och man var tvungen att signera för att få det. Det var av bl.a. den anledningen vi valde att åka hem lite tidigare från Sverige. Vi ville ju inte riskera att brevet kom efter kanske fyra veckor och sedan skickades tillbaka till London eftersom ingen var hemma och kunde signera. Men vår brevbärare valde alltså att lägga det i brevlådan bland alla andra brev utan att få en signatur. Märkligt, det är ju inte riktigt så man som avsändare, som valt att skicka rekommenderat vill att det ska fungera.

Annars så har det inte hänt så mycket idag. Jag har simmat lite, men man får ju nästan värmeslag även när man är i poolen just nu, så det blev bara en liten stund sen flydde jag in till det luftkonditionerade huset istället.

Kom att tänka på när jag var med Fredrik på DPS. Jag hade ju tänkt att ligga hemma i soffan och titta på DN-galan den dagen. En alldeles lagom sysselsättning dagen efter en långflygning tycker jag. Men så blev det ju inte. Det vill säga, jag fick skippa soffan. Men DN-galan tittade jag  på i min
I-phone stående mitt bland 200 andra personer som väntade på sin tur. Jag undrar vad de tänkte som råkade få en glimt av vad jag tittade på. Om man bara tittar snabbt och inte vet att det är friidrott, så är ju det man ser, faktiskt en massa väldigt lättklädda personer som springer omkring.  Haha, skulle se något ut det, att bli anklagad för att titta på “icke barntillåtet” på ett ställe där det kryllar av poliser.

Jag har ingen bild från idag. Men eftersom hela Kongoresan kom till av den mycket tråkiga anledningen att Erik, mina barns kusin gick bort 18 år gammal så tycker jag att det passar väldigt bra att lägga in en bild på honom och tänka lite extra på Erik idag. 


Erik, en glad kille som älskade att spela fotboll.

Det var en otroligt häftig känsla att komma till Luozi och se de stora banderollerna som gjorde reklam för Challenge Erik Leander. Tänk att hans namn kommer att leva i Kongo i många många år framåt. Och alla pengar som kommit in genom Eriks minnesfond har gjort och kommer att göra stor nytta och sprida mycket glädje hos fotbollsungdomarna i Kongo länge till. Och när Jan höll sitt tal på franska inför finalmatchen så var nog inget öga torrt hos oss i Leanderskaran som var där.
Erik, vi saknar dig!

Nu har det blivit sängdags för oss här i väster.
Godnatt på er

Kram /Marie