Leander i Houston

Leander i Houston
Den här bloggen är tänkt som en liten dagbok för oss, och ett sätt för nära och kära runt om i världen att se hur vi har det.

tisdag 5 oktober 2010

Nu är det bara jag och katten igen

Pär har åkt iväg med jobbet. Tre dagar ska han vara borta. Gissa vart han är. Jo i exotiska The Woodlands!!
The Woodlands är för er som inte vet, ett stort och fint område norr ca 45 min norr om Houston. Det är många svenskar som bor där och pendlar in till Houston varje dag. Vi var också och tittade på det området när vi skulle flytta till Houston. Vi konstaterade att det var väldigt fint och att vi gärna skulle bo där men att det var för långt att åka varje dag. Och sär är alltså Pär i dagarna tre. Känns ju lite konstigt. Om han nu ändå ska vara borta, varför inte åka till något lite mer spännande ställe? Och varför bo på hotell när det tar 45 minuter att åka hem? Men men, är det bestämt att det ska vara så, så är det bara att acceptera.

Här i Houston är det iallafall underbart väder för tillfället. Det är som en varm och go svensk sommar. Knappt 30 grader på dagarna med lite svalare nätter. Vi sover med fönstret öppet nu, underbart.

Resan hem från Montreal gick bra. Till slut, måste jag nog tillägga.
Jag och Pär hade en liten diskussion dagen innan om vilken buss vi skulle ta till flygplatsen. Jag vill ju alltid vara i mycket god tid och sitter hellre och väntar en timme extra än att riskera att komma försent. Pär vill också vara i god tid, men inte med lika god marginal som jag.
Nåväl, vi bestämde oss för en buss tillslut, även fast jag ville åka en kvart tidigare. Låter kanske lite fånigt, men en kvart kan göra stor skillnad. Man kan ha turen att komma precis innan den stora rusningen om man kommer femton minuter tidigare.
Bussen var i tid och vi var incheckade och klara en och en halv timme innan planet skulle gå.
Givetvis kunde Pär inte hålla sig, utan var tvungen att säga: Jaha, vi var här alldeles för tidigt.
Nja, sa jag , vi är ju inte igenom kontrollerna ännu, och det skulle tyvärr visa sig att jag hade rätt.
Kön till säkerhetskontrollen var lååång och när det äntligen blev vår tur så visade det sig att jag hade blivit utvald till en extra säkerhetskontroll. Så vi blev tvångsplacerade i en lång kö fram till stationen som skulle kolla oss och vårt handbagage. Något strulade för de som var längst fram i kön så det tog evigheter innan det blev vår tur. Men så småningom var vi iallafall klara där och hade nu bara immigrationen kvar. Men gör den redan i Kanada istället för i Houston.
När jag åkte från Toronto en annan gång så gick immigrationen på ett par minuter. Inte här inte. Kön var ännu längre än till Säkerhetskontrollen. Det gick folk och samlade in passagerare till olika flighter så att de skulle få gå före i kön. Men inte förrän det var tjugo minuter kvar till avgång fick vi gå före. Det tog fem minuter för mig att ha lämnat fingeravtryck och bli fotograferad osv. När det var Pärs tur så hade han bara vänster tumme kvar att registrera då datorn kraschade. Det blev till att gå till en annan lucka, där systemet skulle köras gång. Han såg väl på mig att jag stod och hoppade av stress, så han sa till mig att jag kunde gå eftersom jag var klar. Det var då tio minuter kvar till avgång. Jag sprang iväg mot gaten. En kille med bil såg att jag såg stressad ut plockade upp mig och körde mig till gaten. Medans jag satt i bilen hörde jag hur de gjorde ett final call till passagerarna till Houston. När vi kom fram till gaten skrattade föraren och sa, se du hann ju. Ja, men min man är kvar i immigrationen svarade jag. Ok, jag hämtar honom svarade han då och drog iväg. Tjejen vid gaten började ringa till immigrationen för att kolla upp om Pär var på väg snart, men innan hon fick svar så kom föraren tillbaka med Pär som passagerare. Det var en skön syn att se de komma. Vi steg ombord på planet exakt på avgångstid tror jag, så vi hade verkligen tur att de inte hade stängt gaten.

Ja det blev en stressad avslutning på en annars mycket bra Montrealhelg. Men vi är glada över att ha varit och hälsat på Fredrik och se hur han har det.
Men nästa gång blir det nog en tidigare buss tror jag:)

Lillpisen ser ut att ha klarat ensamheten bra också. Hon kom inte hem förrän på kvällen. Innan dess hade vi sett en av de andra strykarkatterna vara framme och äta upp Lillpisens mat, men då blev ju den katten mätt i magen iallafall.
I gårkväll så var Lillpisen ute när vi gick och la oss. Det brukar hon inte vara. Men hon vill väl njuta av den svala temperaturen. Jag kunde som vanligt inte somna på ett tag, så när jag ändå låg vaken så gick jag ner efter ett par timmar för att se om hon kanske var utanför och ville in. Jag öppnade dörren till trädgården och såg att hon låg i plastbaljan vi gjort i ordning till henne så att hon skulle ha något ställe med skugga och där det inte skulle bli blött om det regnade medan vi var borta. Jag kallade på henne, men hon bara tittade på mig utan att göra någon ansats att komma in. Jag blev lite misstänksam, för hon brukar alltid komma in om hon är utanför när man öppnar dörren. Jag hämtade en ficklampa och lyste in i vrån och såg att det var ju inte alls Lillpisen som låg där utan “Den svarta! Alltså samma katt som käkade upp hennes mat tidigare under dagen. Hon verkar trivas här. Men jag har inte riktigt fått klart för mig om hon hör till någon familj eller inte. Hon har ju funnits här sedan vi flyttade in, men hon ser väldigt fin och välhållen ut. Så det kanske bara är så att hon är på lite semester i vår trädgård ibland.  I vilket fall som helst så blir det inte mer mat serverad till den svarta. Han får inte tro att hon hör hemma här.

krypin

Nu ska jag iallafall äta. Det blir lite microvärmda rester från i går som jag ska njuta av i solen.

Kram /Marie

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar