Nu har jag varit på styrrelsemötet. Kom tillbaka hem precis lagom till att de började hissa upp den första gruvarbetaren. Tre familjemedlemmar till gruvarbetaren har fått tillstånd att gå fram och möta honom när han kommer upp. Alla verkar hållla andan.
Detta kommer förstås att vara den stora nyheten i morgon, men jag följer det live nu och jag som inte ens har någon som helst connection till de där nere är nervös. Jag tror inte att det går att föreställa sig vad som rör sig i huvudet på alla de anhöriga som har väntat så länge på detta tillfälle.
Den lilla pojken som är med, troligtvis hans son, ser alldeles svimfärdig ut. Tänk vilken känslostorm som de går igenom under de 15 minuter lyftet tar.
Efter två månader i gruvan så kommer han upp. Kapslen de åker upp i är så liten. I femton minuter åker de i total mörker utan att kunna röra sig i denna kapsel. Inget för någon som är rädd för trånga utrymmen.
Och pojken bara gråter och får sen en lång kram av pappa (?)
Och sen är det fruns tur att få en kram
Uppe i kylan efter ha tillbringat två månader i 35 graders värme.
Otroligt känslosamt. Nu får vi verkligen hoppas att de går lika bra med alla kvarstående lyften. Det kommer att ta åtskilliga timmar innan alla är uppe.
Undrar om de bara har en kapsel? Vad händer om den går sönder innan de fått upp alla?
Ja, detta är alltså vad jag sysslar med nu. Men snart ska jag gå och lägga mig.
Kram /Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar