Veterinärbesök

Lillpisen förvånade mig ordentligt hos veterinären idag.
Det hela började förstås med en liten kamp om att få in henne i buren, men den kampen vann jag till slut.
I bilen jamade hon några gånger lite ynkligt. När vi klev in till veterinärmottagningen blev hon helt tyst.

Vi diskuterade vad som skulle göras idag. Beroende om vi ska ta henne till Sverige eller Tyskland så är det lite olika procedurer. Men personalen på mottagningen kom till slut fram till samma sak som jag redan konstaterat. Det är för sent att göra något åt Sverigeresan. Det krävs ett extra test för att få ta in henne där och det ska tas tidigast 120 dagar efter rabiesvaccinationen. Vi skulle kunnat ta testet idag innan hon fick sin nya vaccination, problemet är bara att hon inte var microchippad när den vaccinationen gavs, så då gills det inte. Så egentligen har hon alla sprutor som krävs för att få komma in i Sverige men chippet sattes in för sent. Märkligt va?

Nåväl, tyskarna kräver bara att hon är chippad och rabiesvaccinerad, inget test behövs. Så vi kör på att ta in henne i Tyskland och sen får vi se hur vi gör sen.

Efter ett tag blev vi hänvisade till ett undersökningsrum där vi fick vänta ett tag. Hon var fortfarande helt tyst. Efter en stund kom de och hämtade henne för vägning. De kom tillbaka med henne efter en minut färdigvägd och klar. Då var hon utanför buren. Förra gången vi var där så vägrade hon stanna på undersökningsbordet. Denna gången la hon sig platt på magen nära nära mig. Vi fick vänta ett tag till och under hela tiden satt låg hon blixtstilla eller satt tätt tätt intill mig.
Till slut kom veterinären för att undersöka henne. De fick göra precis vad som helst med henne, hon sa inte ett knyst och hon låg helt stilla hela tiden när de klämde och kände på magen, ryggen, i munnen, i öronen, de fick till och med köra upp en pinnen i baken på henne för att ta ett avföringsprov utan att hon sa ett knyst eller försökte smita. Till slut återstod sprutorna. Tre vaccinationssprutor, en bedövningsspruta och ett microship. Inte en enda gång gav hon ett ljud ifrån sig. När allt var klart puttade sköterskan henne i rumpan lite och då kröp Lillpisen in i den förhatliga buren alldeles självmant.
Jag var helt stum, förra gången gav hon veterinären och sköterskan en rejäl match. Men hon var väl helt paralyserad av skräck kan jag tänka.
När vi kom hem ville hon genast gå ut, bort från mig som tog henne till detta hemska ställe. Hon fick lite godis innan hon gick ut, sen var det bara att hoppas på att hon skulle förlåta mig och komma hem igen.

Jodå, efter några timmar kom hon in igen. Men hon är inte glad, undviker oss så mycket det går för tillfället, och om jag försöker klappa henne så fräser hon åt mig.  Men det var likadant förra gången så jag tror att hon återgår till den normalt kelna Lillpisen om någon dag.

 
Lillpisen någon gång under hösten 2010.

Nu håller Fredrik på att packa för fullt. Det har blivit en del shopping under julhelgen, så vi får se hur det går med att få med sig allt.

Ha det gott, ta hand om varandra

Kram /Marie