När jag igår kväll gick in på min blogg och fick se rubriken jag skrivit på mitt inlägg som jag skrivit på torsdagskvällen fick jag väldig ångest. Jag lever, hade jag skrivit. För vad jag visste igår kväll, men inte visste när jag skrev rubriken var att en av mina vänner här i Houston under onsdagskvällen så brutalt förlorat sin 19-åriga son i en bilolycka.
Det är helt obegripligt att ta till sig.
Här går vi nu hemma och längtar till julen för då kommer Fredrik, Erika och Erikas pojkvän Kristian hit, och det ska bli så mysigt att ha dem här. Samtidigt, några mil bort går Marita och Jan och planerar och organiserar inför resan hem till Sverige där de ska ta med sin son i en kista på flygplanet.
Varför, varför ,varför ska någon någonsin behöva planera en flygresa för att få hem sitt älskade barn till Sverige? Det är sånt man hör talas om på nyheter att det händer andra, men aldrig kan man föreställa sig att man själv kan hamna i den situationen.
Jag och Marita har inte träffats så jättemycket under våra år i Houston, men jag har hela tiden känt en stor gemenskap med henne.
Vi flyttade hit ungefär samtidigt. Vi träffades första gången under en SWEA-träff. Vi är förskollärare båda två, och ganska snart kom vi på att vi hade en gemenskap bekant. Eller, rättare sagt, det är en bekant till mig och en mycket nära vän till Marita. Vi hade båda en son med oss i Houston, hennes Karl ett år äldre än min Fredrik, de gick i samma årskurs dock inte på samma skola. De har aldrig träffat varandra. Vi hade båda två en dotter kvar i Sverige.
Fredrik och Karl fick sina körkort ungefär samtidigt och de har båda två fått besöka “The Court” för att de kört lite för fort. Både Fredrik och Karl hade en tuff period i början här då de båda längtade efter det de hade lämnat i Sverige och Kina.
Jag och Pär, Jan och Marita åkte helt ovetande om varandra för att titta på när Fredrik Ljungberg spelade fotboll här i Houston en gång. Då visade det sig att vi hade platserna precis bredvid varandra, otroligt, när det finns så många platser att välja på. Deras Karl var inte med på matchen för han hade precis fyllt 18 och var och gjorde en tatuering. Någon månad senare så var det Fredriks tur, inte att tatuera sig, men att följa med en av sina bästa kompisar som fyllt 18 och som skulle tatuera sig.
Så fast vi inte träffats så mycket har vi delat en del erfarenheter och hållit oss uppdaterade genom facebook och blogg om varandra.
Efter att jag fått reda på igår vad som hänt så har det snurrat i huvudet, hjärtat slår som om det är på väg ut i kroppen och jag går med ett ständigt illamående. Jag somnade runt halv tolv igår av ren utmattning och vaknade tre timmar senare och har varit uppe sedan dess. Och jag har inte ens träffat Karl, bara sett honom på alla de fina bilder som hans mamma lagt ut på honom på facebook.
Så det går inte i sin vildaste fantasi tror jag att förstå hur det känns för Marita och Jan just nu. Hur tar man sig igenom något sådant? Går det?
I en sådan här stund så börjar man ju oundvikligt att tänka på mina barns älskade kusin Erik som gick bort när han var 18 efter två års kamp mot sin sjukdom, och så tänker jag på min förra chef som så hastigt förlorade sin brorson efter två dagars sjukdom.
Dessa familjer har tagit sig igenom detta svåra, så det går, men det tar tid och det är tufft. Och de älskade som man har förlorat kommer alltid att finnas kvar i tankarna hos oss alla, och så ska det vara. Och jag har tagit med mig en sak som Eriks föräldrar sa när han gått bort. Snälla ni, sluta inte att prata om Erik, sa de. Kommer ni att tänka på något roligt om Erik, något han gjort eller sagt, tala om det. Vi vill höra! Var inte rädda för att nämna hans namn.
Detta tror jag är väldigt viktigt att tänka på. Visst det kommer att göra ont varje gång man hör något, men man vill tanka positiva minnen hela tiden också, man behöver det. Något som jag också tror är viktigt, är att komma ihåg att tillåta sig själv att ta vara på de goda och roliga stunder som faktiskt kommer att komma så småningom, fast man just nu inte kan se det.
Marita och Jan, ni finns i mina tankar hela tiden, och återigen, finns det något vi kan göra så tveka inte, vi finns här.
Livet är härligt när det är härligt och så brutalt hemskt när det är hemskt och men vet aldrig när det hemska slår till, det är bara att hoppas att man tar sig igenom det någorlunda hel.
Stora kramar på er alla där ute. Ta hand om varandra så mycket ni kan, medans ni kan.
/Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar