På thairestaurang i Billingsfors

Vi har tagit en cykeltur på gamla järnvägen mellan Bengtsfors och
Billingsfors. Nu kan vi mätta och nöjda trampa oss tillbaka till
Bengtsfors.

Sjukhuset i Kimpese

Vi besökte sjukhuset i Kimpese. Det är ett sjukhus med mycket hög standard i Kongoperspektiv. Hit kom även patienter från grannlandet Angola.
Det var väldigt långt ifrån den standard vi svenskar vill ha när vi är på sjukhus. En del som hade råd att betala fick lite bättre rum. Men de flesta patienter låg i korridorliknande rum helt ytan avskildhet. Ingen luftkonditionering fanns, så det var riktigt varmt.
Alla patienter var tvungna att ha mist en anhörig med sig som skötte matlagning och tvätt. Ytorna utanför sjukhusbyggnaderna var fulla med anhöriga som lagade mat och tvättade. De sov på gräsmattorna under bar himmel under hela sjukhusvistelsen.

Vi tittade in på avdelningen där de nyblivna mammorna och papporna fanns. Man trodde ju att det skulle finnas mycket glädje där. Men så var det inte. När vi kom i närheten så frågade de nyblivna föräldrarna efter pengar och såg riktigt ledsna ut. Usch, inte roligt att se.

Men som sagt, sjukhuset hade hög standard och var ett välkänt och populärt sjukhus runt om i Kongo och grannländerna. De var bara inte vad vi var vana vid.
Åkes fru Greta födde ett av sina barn på detta sjukhus. Men som missionär fick hon givetvis ett rum med helt annan standard än det vi såg.

Ha det gott

Kram /Marie

10 mil grusväg tog drygt 4 timmar

Vägen mellan Luozi och Kimpese är inte den bästa. Vi kände oss inte helt säkra på att vi skulle ta oss hela vägen fram. Men som tur var så hade det inte regnat under det senaste dygnet. Så vi tog oss fram, men det var verkligen på gränsen på vissa ställen. Hade det regnat hade vi inte fixat det.
Man ser några små byar på vägen, men annars ser man bara gräs och berg så långt ögat når. Men fast man tycker att man är mitt ute i ödemarken och inte har någon bebyggelse inom synhåll så kommer det personer gående lite då och då. Man undrar var de kommer ifrån och vart de är på väg.

Det är inte många fordon per dag som kör den här sträckan och de som kör är fullastade med både material och människor. Det gäller att passa på när det går en bil, man vet inte när nästa chans kommer. Vi tyckte det var jobbigt att sitta i den gamla minibussen i 10 mil. Jag undrar vad de som står nere i utrymmet mellan hytten och flaket på en lastbil tycker?

 

När vi var i Kongo så var det precis i slutet på regnperioden. När regnperioden är slut så fräschas grusvägen upp igen. Det är ingen mening att jobba med den under regnperioden, den blir ändå förstörd direkt igen.

Ha det gott

Kram /Marie

På färjan och andra sidan Kongofloden

När vi skulle köra på färjan så fick lastbilen köra på före oss. När jag såg hur det gick till förstod jag varför.
Lastbilen var så tung att den sidan av färjan som lastbilen körde på låg för ett kort ögonblick en bra bit under vatten. För en stund trodde jag att hela färjan skulle tippa över. Men de har nog lastat så tunga lastbilar förut, så de var nog inte särskilt bekymrade. Efter att lastbilen kört på fick vi vänta tills färjan flyttat sig i sidled så att vi kunde använda den andra påkörningsrampen. Vi fick förstås köra av före lastbilen. Skönt. Bra var också att vi kom iväg före lastbilen. Vi var oroliga för vägen som det var. Inte behövde vi en överlastad lastbil före oss som förstörde vägen ännu mer eller riskerade att fastna i någon lerbacke och blockera vägen.  Som ni förstår går det inte så många bilar per dag på denna 10 mil långa grusväg. Så händer något på denna sträcka så kan man bli sittande till nästa dag.

 

Väl på andra sidan så skulle våra Kongolesiska vänner handla. Försäljare fanns det gott om. 
Flera barn som kom ihåg oss från ditresan kom också springande för att bli fotograferade.  

 

Nu väntade en 4 timmars bilresa innan vi var framme i Kimpese.

Kram /Marie

Fågelunge

Usch, två små fåglar flög in i vårt köksfönster idag. Det är nog ungar som inte riktigt har koll på flygningen ännu. För efter vi satt glittrande hängen i fönstren så har vi klarat oss från dessa olyckkor. Men idag hände det alltså. En av de små klarade sig inte. Den andra verkar ha klarat sig. Den sitter och hämtar sig och ropar på mamma på våran altan nu. Hoppas den kvicknar till så mycket att den kan flyga iväg snart. Det är inte lätt det där, hur man ska agera.

 

Hej så länge

Kram /Marie

Färjeläget i Luozi

Av någon oförklarlig anledning kom vi 1 ½ timme för tidigt till färjeläget i Luozi när vi skulle åka till Kimpese. Men det gav ju oss lite tid att fotografera och Johan hann t.o.m att fiska lite. Dock utan någon framgång. Färjan har plats för 2 lastbilar eller 4 bilar. Mer behövs inte, i hela Luozi med 12 000 invånare finns ca 10 bilar. Så de bilar och lastbilar som utnyttjar färjan är mest varuleveranser till byn eller besökare som vi. De flesta som åkte färjan tillsammans med oss skulle över till andra sidan och försöka sälja olika saker. T.e.x pratade jag med en sjukskriven lärarinna som skulle sälja fisk på andra sidan floden. Färjan är gratis för alla fotgängare, det är bara motorfordon som betalar en avgift. Men denna gången slapp vi iallafall betala  övertidsersättning för personalen :)

 

Idag står mest pyssel här hemma på programmet. Det verkar bli en solig men väldigt blåsig dag idag.

Ha det gott

Kram /Marie

Cykeltur och bad

Det spelar ingen roll åt vilket håll man cyklar i Svarttjärn. Man kommer inte undan backarna. De är många och långa, inte alls anpassade till min otränade kropp. Men som tur är så går ju en del backar nerför.

Efter cykelturen stack vi ner till tjärnet för att ta oss ett dopp. Där var det full aktivitet. Julias Johan, Frida och Sara badade och Johan L och en för oss okänd kompis jagade gammelgäddan.
Johan L och Joel har ju byggt en ny brygga. Den blev fin och fick godkänt av oss :)

 

 

God natt på er vänner,

Kram /Marie