Jaha, nu sitter jag här hemma och bara väntar på att han ska höra av sig så att jag får veta att allt gått bra med både visumet och studentlägenheten. Men det kommer dröja ett tag till innan jag kan vänta mig någon signal.
Incheckningen på flygplatsen klarades av på två minuter. Vi var tidiga så vi hade väl inte förväntat oss någon längre kö, men det var helt tomt på passagerare där. Och efter vi checkat in satt vi kvar ett tag i incheckningshallen, under hela den tiden vi satt där passerade inte många personer Air Canadas disk. Undrar om Fredrik fick nästan hela planet för sig själv.
Efter att Fredrik ätit en caesarsallad kom vi till det ögonblick då det var dags att säga hej då. Jobbigt. För mig alltså.
Sista glimten innan han försvinner in genom säkerhetskontrollen. Fredrik är hur cool som helst och jag har ont i magen.
För att trösta mig lite körde jag inom Frys på vägen hem för att klämma på lite elektronik. Det skingrar ju alltid tankarna lite:)
Egentligen är det väl inte så mycket att oroa sig för. Funkar det inte att bo i Montreal är det ju bara att komma tillbaka till Houston, värre än så är det ju faktiskt inte. Men som mamma är det svårt, samtidigt som jag är väldigt glad för hans skull, han behöver komma ifrån oss nu.
Jag börjar undra om det spökar hos oss. Häromdagen kom Fredrik hem och frågade vad som hade hänt med en av våra dörrar in till trädgården. Det är en dörr som vi aldrig använder, jag tror aldrig jag har öppnat den ens.
Ingen aning sa jag, vad menar du? När jag gick ut och tittade låg dörren på marken. Den hade släppt i gångjärnen. Den låg lite illa till så jag ställde upp den så att den inte skulle vara i vägen när man körde in och ur bilen ur garaget.
Idag när jag kom hem hängde dörren på sin plats. Fortfarande med trasiga gångjärn, men ändå, hur har den hamnat där? Jag har ingen aning.
Den lilla dörren hänger på sin plats igen och jag vet inte hur den hamnat där.
Ha det gott
Kram /Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar