En ny vecka

Vad tiden rusar iväg. Jag hinner knappt med. Vart tog förra veckan vägen?

Ska, försöka komma ihåg vad jag egentligen hittade på.

På måndagen var det ju först biljetthämtning, sedan photoshopkurs och direkt på det var det Final Four.
På tisdagen hoppade jag över tennisen eftersom jag inte ville fresta på mitt ben i onödan. Men en golflektion vågade jag mig på iallafall.
På bilden ser man instruktör Lotta och elev Erika.

På onsdagen var jag hemma hos Ia på förmiddagen för att ge henen lite datasupport. Sen bar det av till IKEA för SWEA-lunch.

På torsdagen åkte jag ut till Astrid för spela en golfrunda med Astrid, Stig och Maria. Stackars Astrid, hon får ingen frid när hon spelar med mig. Jag har ingen som helst koll, så inför varje slag så frågar jag henne vilken klubba jag ska använda. Tur att hon är så tålmodig. Men jag måste nog säga att det går framåt i spelet för mig iallafall. Såklart har jag fortfarande väldigt många väldigt dåliga slag. Men de bra slagen blir fler och fler, vilket förstås är kul.

På fredagen kom Pär hem från Tyskland, en dag efter att det var tänkt. Men jag blev inte speciellt förvånad när han ringde och sa att han skulle stanna en dag extra. Jag börjar bli van.

Vi tillbringade fredagskvällen ute i trädgården. Ett dopp i poolen, några frozen Margaritas, kex, ost, hot pepper rasberry chipotle sauce och några grillade köttbitar gjorde kvällen ganska angenäm.

Under lördagen så gjorde vi några småärenden tror jag. Annars så tog vi det ganska lugnt. Grillade lammkotletter blev det till middag. Sen gjorde jag ett tappert försök att se Vancouvers sista match i grundomgången. Daniel Sedin skulle ju säkra segern i den totala poängligan. Men jag somnade ganska snart. Tur att Daniel fixade att hålla från i toppen utan mitt stöd.

Under söndagen gick jag och såsade länge i min pyjamas. Kände mig förkyld och lite eländig. Men vi fick en del gjort iallafall. Bokade vår resa till Montreal. Vi tar flyget till Buffalo, där tittar vi på Niagarafallen. Vi kör längs nordöstra sidan av Lake Ontario. Gör en övernattning innan vi kommer till Montreal. Där träffar vi Fredrik under fredagen och lördag förmiddag. Vi tar med oss så mycket så möjligt av hans grejer och reser vidare vid lördag lunch. Vi styr mot Lake Placid är det tänkt. Stannar någonstans och sover innan vi åker tillbaka till Buffalo läng den sydvästra sidan av Lake Ontario. Förhoppningsvis så hinner vi med planet som vi har biljetter till tillbaka till Houston på söndagen.

När vi ändå var i tagen att boka biljetter så bokade vi en biljett till mig till Paris redan nu på onsdag. Pär sa när han kom hem från Tyskland att han troligtvis skulle behöva åka iväg redan veckan därpå igen. Då kände jag att jag gärna ville följa med. Passar ju utmärkt att kunna hälsa på Erika en helg i Paris. Så vi åker till Paris på onsdag, jag kommer tillbaka till Houston på måndag och Pär kommer tillbaka nästa onsdag. sedan åker vi alltså till Buffalo dagen därpå. Det blir ett fasligt resande men det ska bli kul.
En promenad i närområdet hann vi också med i söndags, när jag väl hade kommit ur pyjamasen vill säga. Det var väldigt varmt ute så det kändes inte så lockande att traska iväg allt för långt. Så vi gick alltså in bland husen som bara låg några kvarter bort. Det är tur att man har karta i telefonen, man förvirrar lätt bort sig i bostadsområdena här. Vägarna svänger lite oväntat och det brukar alltid sluta med att man kommer ut någonstans ganska långt ifrån där man hade tänkt sig att hamna. Men med kartan till hjälp så hittar man ut till slut iallafall. Den här gången hittade vi också ett gäng hus med “Lake side”. Jag hade ingen aning om att det fanns en stor damm/liten sjö inne bland husen i detta område.

Märkligt vad som kan uppenbara sig bara man avviker från huvudvägen. Vid sjön stötte vi på några flygfän som satt och solade sig.

Efter vår promenad, som blev något längre än vad vi tänkt oss eftersom vägarna inte ledde oss riktigt dit vi trott, så blev det ett dopp i poolen och sedan körde vi in till Up Town för att möta upp Staffan och Ewa som precis har flyttat till sitt tillfälliga boende i väntan på att de ska flytta tillbaka till Sverige. Vi tog en middag tillsammans i Up Town och sedan blev det kaffe och kaka hemma i deras nya lya. Trevligt att äntligen få till en träff igen, det känns som vi gått om varandra länge nu.

Idag har jag suttit vid datorn nästan hela dagen. Min photoshopkurs var inställd. Så det har varit chatt och skypesamtal med Fredrik angående hans högskoleval. Sedan har jag själv försökt få till några kurser att söka. Det tar ju sin lilla tid innan man bestämt sig. Men nu har jag iallafall sökt några stycken enstaka distanskurser. Och så har jag skypat med Erika i Paris.

Jag måste ju berätta om mitt lilla hjärnsläpp som jag fick förra veckan. Jag gick ju en tvåårig yrkeslinje på gymnasiet. Nämligen tvåårig el och teleteknisk utbildning. Detta innebär att man inte har läst alla ämnen som behövs för att få allmän behörighet till högskolan. Jag var klok nog att ta några extratimmar i veckan så att jag iallafall fick behörighet i engelska och svenska redan under mina gymnasieår. Men matten då?? Hur ska jag kunna söka någon utbildning på högskolenivå när jag inte har någon matte tänkte jag. Nåväl, jag skickar väl in mina gymnasiebetyg och ser hur det går tänkte jag. Jag öppnade foldern på datorn där jag har mina betyg samlade och såg då ett dokument som hette matte C. Vad är det tänkte jag och öppnade det. Då började minnet komma tillbaka. Jag läste ju in matte a, b och c  hemma vid mitt köksbord under en termin och tentade sedan av de kurserna på Komvux. Hur kunde jag ha glömt det? Då såg jag ytterligare ett dokument, studieintyg Basår!! Javisst ja, jag gick ju tekniskt basår när barnen var små, där läste jag matte D och matte E plus en massa fysik, kemi och lite annat smått och gott. Och tro det eller ej, men det tog inte slut med detta, det fanns ytterligare ett dokument. Meritförteckning från Elektroinjengörsutbildningen. Javisst, innan vi flyttade ifrån Sverige så hann jag läsa två läsår på högskolan. Bland annat 22 poäng matte klarade jag av under de två åren. Så, följaktligen, jag har nog matte så det räcker för att vara behörig för de flesta utbildningar. Hur i hela friden kunde jag helt förtränga att jag läst allt detta? Man börjar ju fundera på om det är någon ide att söka någon kurs, hur ska jag kunna komma ihåg någonting av de man behöver lära sig under en utbildning när jag inte ens kommer ihåg vilka utbildningar jag har :)

En dag förra veckan när jag kom hem så hade någon varit och hackat bort cementklumpen som satt på basketkorgstolpen. Cementen har denna någon lagt i hålet som blev när de grävde upp stolpen. Kvar på garageuppfarten ligger nu bara stolpen alltså. Undrar när den ska försvinna.

I morgon ska jag försöka mig på tennis igen. Jag hoppas verkligen att inget går sönder igen. Efter tennisen blir det kanske nio hål på någon golfbana. Lotta är nämligen sjuk så golflektionen är inställd. Så eventuellt blir det lite spel istället.
Om det blir både tennis och golf så gäller det att få i sig mycket vätska. Med temperaturer närmare 30 grader så går det åt en hel del vatten under flera timmar under en stekande sol.

Nu är det dags för mig att krypa ner i sängen.

En extra tanke skickar jag till min styvbror Peter och hans fru som vakar över sin sjuka lilla pojke på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. Jag tänker på er mycket och hoppas innerligt att allt går bra.

Godnatt, ha det gott och ta hand om varandra.
Kram /Marie.

Rapport från Final Four

Om det här ska bli någon dagbok som ska hjälpa mig att komma ihåg mina år i Texas så krävs det ju att jag gör ett inlägg som beskriver min nya erfarenhet. Final Four.

Jag hade aldrig hört talas om Final Four förrän för en dryg månad sen. Då började “March Madness”

Här kan man läsa om March Madness och här kan man få alla fakta om finalen i Houston och fullständig rapport om hur många tv sändningar och vilka reportrar som var inblandade i varje sändning under hela slutspelet. Helt galet!

Det sattes nytt publikrekord under finalhelgen i Houston. 145,747 åskådare såg semifinalerna och finalen. Under finalen var det lite drygt 70 000 åskådare, vilket jag tyckte var väldigt mycket. Tydligen hade det varit ännu fler under semifinalerna,

Min finaldag började med att jag åkte hemifrån vid halv elva för att vara vid biljetttältet när de öppnade kl. 11. Några minuter efter elva körde jag in på parkeringen och klev in i det stora tältet de satt upp.

Allt var mycket bra organiserat och ett par minuter senare klev jag ut ur tältet med biljetten i hand.

Det var ingen större ide att åka hem igen eftersom min photoshopkurs började 12.30, så jag åkte till IKEA och käkade lunch och tog en kaffe. Sen var det lagom att åka till kursen.
Kursen slutade 15.30 och jag körde direkt mot Reliant. Lite väl tidigt kan man tycka. Men det var ingen ide att åka hem. Hade jag gjort det så skulle jag hamnat i dels rusningstrafiken och dels i kaoset runt stadium. Min resa från Reliant och till jag stod parkerad tog kanske 20 minuter. Hade jag gjort samma resa 1 1/2 timme senare hade det garanterad tagit 1 1/2 timme.
Att jag var där så tidigt innebar också att jag fick en parkering alldeles nära ingången. Det kändes nästan som om jag parkerad inne på stadium :)

Den organiserade “Tailgatingen” började kl. 4. så när jag parkerat och sedan suttit i bilen och klarat av en del telefonsamtal och chattsamtal så kändes det lagom att ge sig in i Reliant Park.

Därinne fanns något för alla. Eller vad sägs om:

Lite tjurridning..

Baskettävling på tid.

Lite musikunderhållning

Poängtävling i basket

Lagtävling

Och en och annan basket relaterad tävling till.

Och förstås uppvisning av de båda lagens Cheerleaders

 

Man kunde också få känna på en månsten. Men jag har ju redan fått kolla på sand från Månen när jag var på VIP-tur på NASA så jag avstod.

Givetvis så fanns det mat och dryck i mängder att köpa. En stor fördel med att vara tidigt ute är att man slipper de värsta köerna.

Inte heller till toaletterna hade det hunnit bli någon kö.

Mitt val av mat blev tillslut grillade revben med bruna bönor och potatissallad. Riktigt gott var det. Sällskap runt mitt lilla ståbord fick jag också av några herrar från Connecticut som hade lite svårt att förstå varför man åkte till en Final Four final och inte hade ett favoritlag. Hmm, jag hade lite svårt att förstå att de tillbringar en hel helg i Houston med kostnader för både hotell och flyg för att kolla på en final i Collegebasket. Men det sa jag inte till dem. Jag var ju där mest för att studera eventet i stort, inte så mycket för själva basketmatchen.

Det fylldes snabbt på med folk och snart var det riktigt trångt och långa köer till mat och dryck. Tur att jag var mätt och glad redan.

Den här lilla gubben gjorde reklam för jordnötter. Och herren i bilden bredvid säljer minradioapparater som man kan använda inne på stadium för att höra matchen refereras direkt i radion.

Om man kände att man behövde vila lite innan den stora drabbningen drog igång så var det bara att lägga sig på gräset.

Innan man kom in till själva arenan så behövde man gå igenom en biljettkontroll till. Då möttes man av den här banderollen. Lät nästan lite dramatiskt tycker jag. Det ingav inte riktigt en känsla av glädje och spänning som jag tycker man ska uppleva inför en stor sporthändelse.

Upp för alla dessa etager behövde de som hade biljett till Sektion 600 ta sig. Jag hade biljett till sektion 115 så jag behövde inte gå så långt.

Fast jag alltså satt mycket närmare planen än de flesta andra i arenan så kändes det som man var väldigt långt bort från planen. Undrar hur de som var högst uppe på sektion 600 upplevde det? Men jag ska inte klaga det gick utmärkt att se spelet från det stället jag satt.

Kvällen till ära var det finbesök i hallen. Ser ni på den suddiga bilden vem damen i vitt hår och herren i brun kavaj som sitter bredvid är?

Givetvis kan man inte gå på något sportevenemang här i USA utan att flaggan ska fram, nationalsången ska sjungas och ett antal soldater ska visas upp. Man kan ju tycka vad man vill om det. Men det är ganska mäktigt när 70 000 personer sjunger nationalsången tillsammans. Flaggan var så stor så att det behövdes 32 soldater för att bära in och ut den.

Jag visste ju inte vem jag hejade på i denna stora match, men efter ett tag så kände jag att jag hejade på Bulldoggarna. Kanske det berodde på att de hade den sötaste maskoten med sig.

Alla spelarna i förstauppställningen i  Butler klappade hunden när de blev presenterade inför matchstart. Undrar vad hunden tyckte om detta spektakel.

När hunden väl var klappad ordentligt så var det dags att köra igång matchen mellan Butler och Connecticut. Butler vann halt klart om man bara såg till publikstödet. Jag lärde mig en del nya saker under kvällen. Bl. a att fansen ger moralist stöd genom att symboliskt kasta bollen i korgen under varje straffkast laget hade. Det såg ganska festligt ut när de helt synkroniserade gjorde en straffkaströrelse precis innan bollen kastades.

Eftersom detta givetvis var ett tv-övervakat event så innebar det många pauser. Då bjöds vi naturligtvis på uppvisning av de båda lagens Cheerleaders medans tv-tittarna fick se reklam.

Jag brukar aldrig köpa någon souvenir eller eventtröja när jag är iväg på något. Men den här gången slog jag faktiskt till och köpte en t-shirt innan matchen drog igång. Jag hade tänkt att fundera på saken tills det var halvtidsvila. Men det var ju tur att jag inte gjorde det. Så här såg det ut i alla shoparna vid halvtid.

Undrar vad den där ensamma stackars kepsen har gjort för ont eftersom den hänger  kvar. Man kan ju också undra varför de fortfarande har öppet när de inget har att sälja. Men de var väl så att de väntade att stänga tills även den sista kepsen var såld.

Jag gick ju ensam på detta event. Men jag hade trevligt sällskap bredvid mig av dessa herrar från Kansas. De hade bilat till Houston för att se matchen.

Matchen då? Jo, efter att ha ha varit en mycket jämn match i första halvlek så sprang Connecticut ifrån i andra halvlek och tog ganska lätt hem segern till slut. Och som det sig bör på ett sportevent av rang i USA så måste det hela avslutas med dunder och brak, fyrverkerier och konfetti.

Det var såklart ett gäng glada spelare och ledare nere på planen efter att slutsignalen gått. Men jag måste säga att det kändes lite konstigt att tvåorna i denna stora basketturnering blev helt ignorerade efter att matchen var slut. De bara försvann, allt fokus låg på det vinnande laget och då framför allt på deras coach och övriga ledare. Långa intervjuer hölls med herrar i kostym medan endast en spelare fick säga ett fåtal meningar. Det är inte alls så att jag nedvärderar ledarnas betydelse, de är förstås superviktiga, men är det ändå inte spelarnas stund detta?

En annan sak jag fick lära mig under kvällen var att alla spelare i det segrande laget tog med sig en liten bit av basketkorgen  hem. Jag såg att spelarna en efter en klättrade upp på en stege och gjorde något vid korgen. Jag trodde att de skrev sin autograf på plexiglaset. Men sen såg jag på storbilden att de klippte till sig en varsin bit av korgen. Lite festligt tycker jag. Detta kanske är helt självklart för alla basketfans, men jag är ju inget basketfan, så för mig var det något nytt.

Jaha, efter en trevlig och händelserik eftermiddag och kväll så var det bara att ge sig ut i natten, leta upp sin bil och försöka ta sig därifrån tillsammans med drygt 70 000 andra. Jag tog det ganska lugnt och stannade kvar inne i hallen tittade på prisutdelningen och gick sen sakta utåt. Majoriteten av besökarna hade redan börjat gå därifrån strax innan slutsignalen gått för att komma undan den värsta trafikstockningen.
Men, som sagt jag tog det lugnt, hann t.om fotografera en jordnötsbil på vägen ut.

Vi funderar ju en del på vad vi ska köpa för bil när vi flyttar till Tyskland. Detta är kanske svaret.

Festen är över för denna gång. Men redan 2016 så ska Houston arrangera Final Four igen. Och tydligen så har Houston fått mycket bra kritik för sitt arrangemang i år så det blir nog bra 2016 också. Och City of Houston är nog inte så ledsna heller. Jag läste någonstans att detta event drog in $100 Million till Houston under denna helg.

Trött men väldigt glad över att jag tog beslutet att sticka iväg på detta event kom jag hem vid midnatt.
Som ni förstår så var det inga som helst bekymmer med min biljett. Jag blev insläppt utan problem och alla runt om mig hade också köpt sina biljetter genom Stubhub.com. Det var väl ett stort gäng från ett av förlorarna i semifinalerna som sålde sina biljetter. Jag brukar aldrig skriva några utlåtande på några siter. Men om jag skulle göra det så skulle de få ett bra betyg av mig. Utmärkt organiserad upphämtningsplats, trevlig personal och ett extra mail som utförligt förklarade hur man skulle ta sig till upphämtningsplatsen för att undvika att hamna mitt i trafikkaoset.

Vill ni se en liten skymt av mig i publikhavet så kan ni klicka på länken nedan. När bilden kommer upp, stäng den lilla extrarutan som kommer upp och klicka sen bara på förstoringsglaset så zoomar det automatiskt in på mig och mina tre Kansaskompisar.

http://www.replayphotos.com/fancam/ncaa-basketball-tournament-championship-110404.cfm?slug=4259341-marie-leander

Oj oj, jag hoppas att ni stackare som läser den här bloggen har någorlunda bra uppkoppling för det blev ju väldigt långt det här och väldigt många bilder.

Kram på er alla, nu ska jag slänga mig i sängen och skynda mig att sova så att jag orkar spela golf med Astrid och några av hennes vänner imorgon.

/Marie

Final four

Jaha, jag blev inte lurad, det var ju bra.
Jag sitter långt ner på field level och basketplanen känns långt borta och väldigt liten. Undrar hur det är för de som sitter uppe vid taket på level 6? 1h15 min kvar till matchstart.
Nu återstår bara för mig att bestämma vilka jag ska heja på.

Basket

Mina gäster från Dallas har åkt hem, Pär är i Tyskland och jag tycker lite synd om mig själv som är ensam hemma igen. Så för att muntra upp mig lite så gjorde jag igår något jag aldrig gjort förut. Jag köpte en biljett till ett event genom en site som köper och säljer biljetter som folk vill bli av med. Jag är ju normalt väldigt skeptisk till sådana siter och tar för givet att jag kommer att bli lurad. Men igår bestämde jag mig alltså för att ge det en chans. Biljetten jag ville komma åt var till finalen i The final four. Det är ett jätteevent som idag äger rum i Houston. De är de två bästa collegelagen i basket som möts i en final idag. Varje år går slutspelet i olika städer och i år är det alltså Houstons tur att vara arrangörer. Det har varit massor av event hela helgen. Och över hundratusen besökare har kommit till Houston för detta event. Finalen har varit slutsåld sedan mycket länge, de säljer redan biljetter till nästa års event. Men eftersom man köper biljetter som ett paket både till semifinalerna som var i lördags och till finalen som är i dag. Så är det många besvikna fan som inte kommer att gå på finalen eftersom deras lag åkte ut i semin, De är nu dessa biljetter som säljs. Jag slog alltså till och köpte en biljett. Betalade $65  för en $140 biljett. Jag hämtade den i förmiddags och måste säga att jag fick lite mer tilltro till det hela när jag såg organisationen runt biljettupphämtningen.

Tältet där man hämtar sina förbeställda biljetter. Biljetten låg i ett kuvert med mitt namn och väntade på mig. Jag kom dit precis när de öppnat och det var väldigt smidigt. Kan tänka mig att det blir lite mer kaosartat närmare till matchen.

Så nu har jag alltså biljetten i min hand och nu återstår det bara att se om jag blir insläppt.
Jag läste faktiskt en del utvärderingar av siten innan jag beställde och de var väldigt skiftande. En del sa att de hade hjälp till att få deras högsta önskan uppfylld och en del sa att de aldrig skulle använda de igen. Så det blir spännande att se.

Jag är ju inte så speciellt intresserad av basketmatchen, men jag tycker att det ska bli kul att se eventet i sig. Jag tror att det är Butler  och Connecticut som möts i finalen. Var Butler kommer ifrån vet jag inte, men det ska jag nog ta reda på :) Den stora frågan är vilka jag ska heja på. Det får jag nog bestämma när jag är på plats. Kanske de med den snyggaste matchdressen, eller, vad tycker ni?

Återkommer senare med en rapport om hur det gick och det blir även en rapport om helgen när vi hade besök från Dallas.

Nu måste jag koncentrera mig på min photoshopkurs. Tycker att läraren tittar lite konstigt på mig när jag sitter och skriver :)

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie

Skit också

Igår kväll spelade jag och Pär tennis. Jag spelade väl inte så lysande tennis. Men allt kändes bra med mitt ben. Inga som helst känningar av min skada som jag fick för en dryg månad sen. Idag skulle jag träna med bl.a Stina och Lotta, jättekul att få prova på att spela i den gruppen. Men det roliga varade inte så länge. Efter bara några minuters uppvärmningsspel så högg det till på precis samma ställe igen och det fanns ingen möjlighet för mig att fortsätta. Det var bara att åka hem, ta fram ispåsen igen och tycka synd om sig själv. Fy vad jag tycker det är tråkigt. Jag vill ju spela ju. Jag behöver verkligen röra på mig också och allt vad motion heter där inte någon boll är inblandad tycker jag är skittråkigt.
Nåväl, igår när jag och Pär spelade så passade jag på att bli fotograferad i min tenniskjol. Efter att vissa har efterfrågat bildbevis så kommer det här. Men skyll er själva, det är ingen vacker syn. Och jag lovar, det var den längsta de hade i affären, jag gick verkligen igenom alla kjolar de hade.
Men men, nu får jag ju ingen användning för den på ett tag.

Idag har vi strålande sol och ca 28 grader i skuggan. Varmare än så här behöver det inte bli. Alldeles lagom tycker jag. Men jag vet ju att det snart blir alldeles för varmt för att det ska vara behagligt.

Efter att jag suttit och tyckt synd om mig själv ett tag så åkte jag iväg till IKEA för att vara med på ett styrelsemöte med SACC TX. Sen blev det lite snabb shopping. Det är inte så behagligt att gå runt i en stor mataffär och linka fram.

Nu ska jag fortsätta med lite fotoredigering. Sen ikväll ska vi åka och hämta Johanna och Sara vid busstationen i Houston. När jag sa det till några vänner här idag så blev de helt förskräckta. Åk absolut inte dit ensam och stanna inte där en minut längre än nödvändigt. Det är sååå otrevligt där! Det var ju verkligen trevligt att höra. Tur att Pär är hemma och ska hänga med och hämta dem. Får se hur illa det är där och sedan bestämma hur vi gör på söndag då Pär inte är hemma. Men jag menar, det måste ju komma hundratals passagerare dit varje dag, hade det varit ett farligt ställe så hade de väl flyttat busstationen, eller?

Imorgon åker Pär till Kiel och jag ska ta hand om gästerna. Kanske vi åker ner till Galveston. Vi får se helt enkelt. Inga planer är uppgjorda.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Kram /Marie