På TAP-VPI

Jag firar Lucia genom att sitta på Thomas bilverkstad och vänta på att bilen ska bli färdigservad. De har wireless här så man kan roa sig med lite bloggande under tiden man väntar.

Jag har också tagit med mig alla cd-skivorna från Rosetta Stone som innehåller Tyska 1 och 2. Tänkte att jag äntligen skulle ta och installera dem. De har legat och ropat på mig några veckor nu, men jag har bara stängt öronen när de ropat. Men nu är det nog dags. Jag ser verkligen inte fram emot att ta tag i att lära mig tyska, men men, ska man bo i Tyskland så är det ju det ju bara att bita i det sura äpplet och börja på en gång.

I eftermiddag har jag min sista photoshopkurs för denna terminen.

I morgon ska jag, Ewa, Staffan och Anna gå och titta på balett. Nötknäpparen, blir det. Nötknäpparen sätts upp här varje år, så vi tyckte att det var dags att se den en gång innan vi flyttar härifrån. Nu blir det väl ännu fler vuxenpoäng till mig, eller hur?

Sen får jag väl ta tag i detta med julklappar också. Måste säga att jag helt tappade lusten att tänka på julklappar när jag fick höra om Karls olycka. Men det är klart att jag ska köpa julklappar, inget blir ju bättre av att jag inte gör det.
Får väl passa på att fixa klapparna till Pär nu medans han är bortrest.

Nej, nu hör jag att cd-skivorna ropar högt i väskan, Kan inte ignorera dem längre.

Ha det gott och ta hand om varandra.

/Marie

Lights In The Heights

I går åkte Pär till Tyskland igen. Men innan han åkte till flygplatsen tog vi en rask promenad tillsammans bort till frisören så att Pär fick klippt sig lite. Jag hade långärmad tröja på mig och var alldeles genomsvett när jag kom hem. Det var betydligt varmare än jag trodde ute. Det blev nog en smärre chock för Pär när han kom till Kiel. Minusgrader och halv storm. Man börjar ju fundera på om man verkligen ska flytta dit, jag gillar inte kyla. Men men, man kanske vänjer sig.

På kvällen kom Staffan och Ewa och hämtade upp mig. vi åkte tillsammans till The Heights. En riktigt mysig stadsdel här i Houston. De har varje år en festival som de kallar “Lights in the Heights”  http://en.wikipedia.org/wiki/Woodland_Heights,_Houston

Det var tre parallellgator som var avstängda för trafik, i stort sett varje hus var juldekorerat och i vart femte hus ungefär stod det någon och underhöll.  Det var mycket variation, både på dekorationerna och musikunderhållningen kan jag lova. Det fanns väl något för de flesta där.

Innan vi gick iväg till själva festivalområdet var vi inbjudna till Margret och Vasili på öppet hus. De bor i The Heights, bara några kvarter från festivalgatorna. Så vi parkerade utanför deras hus och blev bjudna på lite mat och dryck innan vi gav oss ut i trängseln.

 

Tack Margret och Vasili för att vi fick komma hem till ert mysiga hem.

 

 

 

 

Margret och Ewa.

Sedan var det alltså dags att ge sig ut i folkvimlet. Jisses med folk. Det var nästan så att man på sina ställen inte såg husen för alla folk.

Här kommer en bråkdel av alla de fotona jag tog under kvällen.
Men först kommer ett litet hopklipp jag gjort från några av de musikframträdande som vi kunde lyssna på under kvällen. Ursäkta den dåliga kvalitén, men det var ganska mörkt på sina ställen. Men ni får en liten uppfattning om vad det bjöds på iallafall.

Musikunderhållning i the Heights

 

En brun gris med vingar och gloria. Varför inte? Passar väl utmärkt så här i juletider, eller?

 

Idylliskt som i en Amerikansk film. Juldekorerat och barnen sitter i gungan ute på verandan.

 

 

 

 

Det här huset vann första pris i sin klass.

Staffan och Ewa mitt i dekorationen.

Ganska lagom dekorerat tycker jag. Med vad i hela friden gör krokodilen där?

Till och ned bilen fick bli lite fin så här inför jul.

 

 

 

 

 

Såklart var tomten med på festivalen.

Jag var ganska tacksam att jag inte behövde uppsöka någon baja-maja under festivalbesöket. Skulle inte kännas så bra att gå in och sätta sig i den här lutande lådan som mitt i gatan står.

Satt just och googlade lite på Lights in The Heights och hittade en svensk tjej som också har bloggat om gårdagskvällen. http://kokarorinon.blogspot.com/2010/12/lights-in-heights.html
Jag gick in på hennes blogg och skrattade lite för mig själv när jag såg att ett av hennes tidigare inlägg hade rubriken “Vattenläcka” . Hmm, är det något man ska gå igenom när man bor i Houston tro.

Detta var ännu en trevlig kväll tillsammans med Staffan och Ewa. Tack för det, Staffan och Ewa.

När jag kom hem så satt jag vid datorn länge länge. Lite fb, lite blogg och mycket bilder blev det. Kom i säng efter två. Det är så typiskt mig när inte Pär är hemma. Då fastnar jag någonstans och kommer aldrig i säng i någorlunda tid på kvällarna.

Idag har jag hjälp Marita med ett datorprojekt. Det var tungt rent psykiskt att genomföra, men jag är så glad om jag kan göra denna lilla tjänst åt dem.

Nu ska jag försöka att lägga mig innan klockan blir för mycket. I morgon bitti är det tänkt att jag ska lämna Volvon på service, så då kan jag ju inte ligga och dra mig hur länge som helst.

Kram på er och ta hand om varandra.

/Marie

Julbord på IKEA och SACC TX Holiday party

Inläggen kommer i lite konstig ordning nu. Men det blir så eftersom jag inte riktigt har haft lust att skriva så mycket den senaste veckan.

I fredags var det iallafall dags för IKEA att ha sitt traditionella julbord. De har ju börjat med att uppmärksamma de svenska högtiderna och traditionerna och firar både, jul, midsommar, påsk och kräftskiva. Maten är ju nästan densamma oavsett vad man firar med ett litet undantag för kräftskivan. Fast vi saknade Janssons frestelse som de hade lovat att skulle finnas.

Kön ringlade lång till Buffébordet.

Frida var en av alla svenskar som njöt av lite svensk julmat.

Varje gång IKEA har anordnat de är festligheterna så har de också arrangerat Karaoke. Och varje gång har den här Amerikanska familjen kommit upp och sjungit.
Jag har ingen aning om de har någon svensk anknytning eller om de bara har fått smak på svenska köttbullar.

Tomten fanns också på plats och alla som ville kunde fotograferas tillsammans med honom. Tydligen fick han inte tillräckligt med besök så han sökte själv upp alla och såg till att bli fotograferad.

Pär och Göran ser inte helt bekväma ut, men tomten är nöjd.

Här är några som trivdes bättre tillsammans med tomten.

Efter julbordet så följde Staffan och Ewa med hem till oss. Vi satt och snackade och drack glögg. Alltid trevligt att umgås med goda vänner.

I onsdags så anordnade SACC TX sitt årliga Holiday party. Trevligt och gott var det och mycket folk hade letat sig fram till Richards fina hem.

Tre svenskar framför en del av det trevliga julbordet. Här serverades även Janssons frestelse :)

Kram på er alla,

Ta hand om er och varandra

/Marie

Fina vänner

Innan jag skriver nästa inlägg så vill jag gärna dela med mig av den här fina bilden som jag har lånat från Maritas sida.
Karls vänner hade igår ordnat en minnesstund i parken i närheten av där de bor. I samband med minnesstunden så planterade de ett Magnolieträd i Karls minne. Runt om trädet satte de blå och gula penséer. Det kommer även att tillkomma en skylt med orden: In our hearts forever♥ Karl Hallgren 12/1/2010.

Det är så vackert tycker jag, vilka vänner Karl hade! Det måste ha varit en oerhört tung stund för alla vännerna att samlas till denna minnesstund. Men samtidigt ett fint minne att bära med sig. Det måste värma i Jan och Maritas hjärtan när de tänker på denna fina gest.
Som vanligt så gick mina tankar under hela dagen i går till Marita och Jan. Men eftersom jag visste att denna minnesstund skulle äga rum, så var det extra mycket tankar igår. Det är lite svårt att njuta av allt roligt och mysigt man har framför sig nu, hela tiden så tänker man på att det finns en annan familj som inte kan njuta av allt roligt de hade sett fram emot. Men jag gör så gott jag kan, ingen mår ju bättre av att man faller ner i mörka tankar hela tiden.

Jag avslutar det är inlägget med att skicka många kramar till Marita och Jan och deras nära och kära. Ni finns hela tiden i mina tankar.

Nästa inlägg blir lite roligare, jag lovar.

Kram på er alla, ta hand om er.

/Marie

Många tankar

Ja, så klart så fortsätter tankarna att snurra runt hela tiden. Det är så ofattbart att någon bara kan ryckas bort från ett ögonblick till ett annat.
Hela tiden tänker jag på Karls mamma, pappa, hans syster och alla alla hans goda vänner runt om i världen. Tänk att en person kan sätta avtryck på så många människor både här i Houston, Sverige och i andra länder. Tänk om man bara kunde samla ihop alla människor som just nu tänker på Karl och hans anhöriga. Det skulle bli en stor samling människor, jag lovar.

Själv går jag här hemma och försöker att tänka på annat ibland. Men det är inte lätt, hela tiden hamnar tankarna tillbaka. Det spelar ingen roll om man är hemma, eller borta, om man är ensam eller tillsammans med någon, de finns där hela tiden. Jag kommer på mig själv med att måla fram bilder i huvudet när jag är ute och kör. Såg det ut ungefär så här där olyckan hände? Träffade bilen en stolpe som stod ungefär så här, och landade sedan bilen här? Sen sitter jag där i bilen och gråter. Precis som jag gör när jag skriver det här.
Det går inte att förstå hur man som närmsta anhöriga klarar av att gå igenom det som Karls nära och kära går igenom just nu. Jag önskar dem mycket styrka och hoppas att de snart kan åka till Sverige och förenas med sina närmsta.

Det är svårt att koncentrera sig på något överhuvudtaget just nu, men livet går ju vidare trots allt och jag ska försöka att fortsätta att dokumentera vår vardag här även fast det är svårt att hitta någon ro att sitta ner och ta tag i saker man borde göra just nu.

I lördags så var vi iallafall barnvakter åt Hampus 9 månader. Det var nog den bästa medicinen jag kunde få just då. Hampus hjälpte till att skingra tankarna för några timmar.
Hampus föräldrar, Louise och Linus var på julfest med Linus jobb och vi hade fått den stora äran att passa Hampus under tiden de var och roade sig.
Det var ju ganska längesedan man hade en sån lite att ta hand om. Men han var en solstråle hela tiden nästan. Och efter några timmar så slocknade han hos mig i soffan. Det var först när vi lyfte över honom i liften som han blev lite arg. Men det gick också snabbt över. Och sen sov han gott tills hans föräldrar kom och hämtade honom.

Hampus sover så sött och jag tittar på Stekta gröna tomater på tv.

I söndags var det dags för Sweas luciafirande. Det var trevligt och fint som vanligt. Även i år var vi i Norska sjömanskyrkan nere i Pasadena. Jag satt i inträdet i år också. På så sätt så är man ganska säker på att man träffar alla som kommer dit och firar Lucia med oss. Det är bra.

I går var jag på min photoshopkurs igen. Och trots att jag nästan bestämt mig för att inte gå nästa termin så slutade det med att jag anmälde mig och betalade för våren också. Det är ju faktiskt ganska lättsamt. Många gånger gör vi saker som egentligen inte intresserar mig. Men i varje projekt så lär jag mig ändå något nytt. Och under tiden som läraren skriver instruktioner, hon skriver nämligen ner allt vi gör punkt för punkt i Word under tiden vi håller på med projektet, så gör jag annat. Jag har ju min egen laptop med mig och jobbar på eftersom jag anmälde mig så sent och det inte fanns någon dator kvar till mig. Men det gör ju att jag kan sitta och t.e.x blogga eller redigera mina egna foton medans läraren hjälper andra eller skriver instruktioner.

Idag har jag spelat min livs första golftävling. Ja, eller om man ska vara noga så var det inte en riktigt golfrunda. Utan vi spelade nio hål och på varje hål fanns det en specifik uppgift man skulle klara av. Klarade man av uppgiften så fick man en poäng. Jag fick två, bra va? Nåja, jag är ganska nöjd, jag får till en del riktigt bra slag och då är jag glad, men däremellan har jag ju tyvärr alldeles för många totalmissar. Och sen så känns det faktiskt ganska ointressant hur många poäng man får när tankarna allt som oftast flyger iväg åt något helt annat håll och man känner den stora klumpen av ledsamhet man har i magen.

Annars har jag varit ganska upptagen med SACC-aktiviteter. Den första december skickade vi ut vårt andra nyhetsbrev, så då var det en hel del som skulle fixas med det och nu är det fakturadags, och uppdatering av diverse listor har tagit mycket tid. Men det är kul, så jag klagar inte.

Jag är fortfarande skylig bloggen en rapport om vår Lake Conroe-vistelse. Men den får vänta ett tag till.

Ha det gott alla och ta hand om varandra.

Och till familjen Hallgren skickar jag mycket omtanke. Vi tänker på er ständigt, många kramar till er.

/Marie

Livet är brutalt elakt ibland

När jag igår kväll gick in på min blogg och fick se rubriken jag skrivit på mitt inlägg som jag skrivit på torsdagskvällen fick jag väldig ångest. Jag lever, hade jag skrivit. För vad jag visste igår kväll, men inte visste när jag skrev rubriken var att en av mina vänner här i Houston under onsdagskvällen så brutalt förlorat sin 19-åriga son i en bilolycka.
Det är helt obegripligt att ta till sig.
Här går vi nu hemma och längtar till julen för då kommer Fredrik, Erika och Erikas pojkvän Kristian hit, och det ska bli så mysigt att ha dem här. Samtidigt, några mil bort går Marita och Jan och planerar och organiserar inför resan hem till Sverige där de ska ta med sin son i en kista på flygplanet.
Varför, varför ,varför ska någon någonsin behöva planera en flygresa för att få hem sitt älskade barn till Sverige? Det är sånt man hör talas om på nyheter att det händer andra, men aldrig kan man föreställa sig att man själv kan hamna i den situationen.

Jag och Marita har inte träffats så jättemycket under våra år i Houston, men jag har hela tiden känt en stor gemenskap med henne.
Vi flyttade hit ungefär samtidigt. Vi träffades första gången under en SWEA-träff. Vi är förskollärare båda två, och ganska snart kom vi på att vi hade en gemenskap bekant. Eller, rättare sagt, det är en bekant till mig och en mycket nära vän till Marita. Vi hade båda en son med oss i Houston, hennes Karl ett år äldre än min Fredrik,  de gick i samma årskurs dock inte på samma skola. De har aldrig träffat varandra. Vi hade båda två en dotter kvar i Sverige.
Fredrik och Karl fick sina körkort ungefär samtidigt och de har båda två fått besöka “The Court” för att de kört lite för fort. Både Fredrik och Karl hade en tuff period i början här då de båda längtade efter det de hade lämnat i Sverige och Kina.
Jag och Pär, Jan och Marita åkte helt ovetande om varandra för att titta på när Fredrik Ljungberg spelade fotboll här i Houston en gång. Då visade det sig att vi hade platserna precis bredvid varandra, otroligt, när det finns så många platser att välja på. Deras Karl var inte med på matchen för han hade precis fyllt 18 och var och gjorde en tatuering. Någon månad senare så var det Fredriks tur, inte att tatuera sig, men att följa med en av sina bästa kompisar som fyllt 18 och som skulle tatuera sig.
Så fast vi inte träffats så mycket har vi delat en del erfarenheter och hållit oss uppdaterade genom facebook och blogg om varandra.

Efter att jag fått reda på igår vad som hänt så har det snurrat i huvudet, hjärtat slår som om det är på väg ut i kroppen och jag går med ett ständigt illamående. Jag somnade runt halv tolv igår av ren utmattning och vaknade tre timmar senare och har varit uppe sedan dess. Och jag har inte ens träffat Karl, bara sett honom på alla de fina bilder som hans mamma lagt ut på honom på facebook.
Så det går inte i sin vildaste fantasi tror jag att förstå hur det känns för Marita och Jan just nu. Hur tar man sig igenom något sådant? Går det?

I en sådan här stund så börjar man ju oundvikligt att tänka på mina barns älskade kusin Erik som gick bort när han var 18 efter två års kamp mot sin sjukdom, och så tänker jag på min förra chef som så hastigt förlorade sin brorson efter två dagars sjukdom.
Dessa familjer har tagit sig igenom detta svåra, så det går, men det tar tid och det är tufft. Och de älskade som man har förlorat kommer alltid att finnas kvar i tankarna hos oss alla, och så ska det vara. Och jag har tagit med mig en sak som Eriks föräldrar sa när han gått bort. Snälla ni, sluta inte att prata om Erik, sa de. Kommer ni att tänka på något roligt om Erik, något han gjort eller sagt, tala om det. Vi vill höra! Var inte rädda för att nämna hans namn.
Detta tror jag är väldigt viktigt att tänka på. Visst det kommer att göra ont varje gång man hör något, men man vill tanka positiva minnen hela tiden också, man behöver det. Något som jag också tror är viktigt, är att komma ihåg att tillåta sig själv att ta vara på de goda och roliga stunder som faktiskt kommer att komma så småningom, fast man just nu inte kan se det.

Marita och Jan, ni finns i mina tankar hela tiden, och återigen, finns det något vi kan göra så tveka inte, vi finns här.

Livet är härligt när det är härligt och så brutalt hemskt när det är hemskt och men vet aldrig när det hemska slår till, det är bara att hoppas att man tar sig igenom det någorlunda hel.

Stora kramar på er alla där ute. Ta hand om varandra så mycket ni kan, medans ni kan.

/Marie

Jag lever

Hej hej,

Vill bara titta in och säga att jag faktiskt lever, fast det inte riktigt har märkts här på bloggen. Men det har varit ganska fullt upp, så jag har inte haft riktigt ro att sätta mig ner och ta tid till att skriva något.
Men det kommer så småningom en rapport. Jag lovar.

Tillsvidare bjuder jag på en av alla de bilder jag tog på de stora fåglar som flög omkring utanför vårt hotell vid Lake Conroe. Fler bilder kommer senare tror jag, om jag orkar ta tag i att lägga in dem.

Lite läskigt var det att titta genom teleobjektivet och fågeln kom så nära att han inte längre fick plats i bildrutan. I verkligheten var han ju lite längre ifrån, men det är svårt att få en riktig uppfattning när man tittar genom objektivet.

Jag fick lära mig av en kompis att det är en Turkey Vulture.

Nu ska jag stänga av datorn och gå och lägga mig.
I morgon ska jag försöka komma iväg tidigt för att åka till Kinesiska konsulatet och fixa visum. Har ingen aning vad man kan förvänta sig i kötid. Men med den erfarenheten jag har av Kinesiska myndigheter så kommer det nog att ta sin lilla tid. Vilken tur att jag då kan roa mig med att följa skidskyttet på SVT-play medans jag väntar. Det vill säga, om de tillåter att man har mobiltelefonen på, det kan man ju inte vara riktigt säker på.

Godnatt på er

Kram

/Marie